Sanningen om mina ätstörningar
Har vart inne och kollat den kategorin lite på bloggen nu, och såg då att det var väldigt länge sen jag skrev om min sjukdom.
Jag ser det på helt annat sätt idag, jag förstår inte hur jag kunde skriva inlägg om hur mycket jag väger, om hur mycket jag gått ner i vikt osv.
Anledningen till att jag väljer att skriva om min anorexi i bloggen är inte för att trigga andra till att bli sjuka, utan tvärt om! Jag vet ju att jag inte kan få en sjuk till att bli frisk bara sådär. Men trigga dem uppåt kan man ju alltid göra.
Jag vet inte hur pass frisk jag är idag, men jag är snart framme på min normalvikt. Jag har inte så mycket tankar längre, snarare inga alls, ibland glömmer jag till och med bort vad jag ätit, och har dvs inte så stort kontrollbehov längre.
Jag äter allt, vare sig det är onyttigt, eller nyttigt. Jag har MYCKET bättre självförtroende OCH självkänsla, även fast jag fortfarande kan vara VÄLDIGT osäker i vissa situationer. Men det har väll snarare med åldern att göra.
Men hursomhelst, det känns som att allting har gått så fort. Det känns som att jag har blivit en helt annan människa. FÖr bara två månader sen var allt helt annurlunda.
Jag kan själv inte förstå hur jag har klarat detta. Jag har alltid trott att det varit omöjligt för mig att bli frisk, men det var ju raka motsatsen, Det var inte alls så svårt som jag trodde och jag tycker inte änns att jag är äckligt tjock som jag tyckte när jag var sjuk. Jag vet att jag har kurvor, men jag har ett BMI på 17.8 så överviktig det är jag ju knappast. Jag har lärt mig acceptera att detta är min kropp och jag vill inte se ut som ett kurvlöst barn längre.
Det jag gjorde för att komma hit där jag är idag var att jag lurade anorexin, men jag lurade också mig själv.
I December tänkte jag att jag skulle klara av att äta den här julen, jag skulle äta allt vare sig det var kokt potatis eller Aladin choklad. Den här julen fick inte bli såförstörd som den förra. SÅ jag skulle äta allt vare sig jag mådde dåligt eller inte (jag skulle ju ändå gå ner allt i januari) Nu när jag gått upp allt känns det som va fan! varför ska jag gå ner allt för? jag mår så mycket bättre! Jag kan till och med acceptera att gå up lite till. Jag äter allt och rasar ändå inte upp i vikt som det var när jag vägde 46 kg, då var det att bara jag ätit en bit choklad så sög sig kroppen åt sig allt och vips morgonen därpå hade jag gått upp 0.5kg.
Nu när jag gått upp så mycket i vikt, så har jag samtidigt lärt mig acceptera min nya kropp, fått bättre självförtroende, jag slipper skämmas i skolan (där det vart mycket tissel, tassel om min kropp) och jag ser ut som "jag" igen.
Anorexin är nått jag kommer få leva med i resten av livet, även fast jag mår bra idag så känner jag att så fort det händer nått jag menar kompisproblem, föräldtrar problem så kommer dem anorektiska tankarna tillbaka som en trygghet.Jag är friskare än vad jag någonsin har varit, men anorexin kommer ändå alltid finnas där som nån sorts trygghet när någonting negativt händer i änns liv.
Men det är nått man får jobba med!
Carro
Jag ser det på helt annat sätt idag, jag förstår inte hur jag kunde skriva inlägg om hur mycket jag väger, om hur mycket jag gått ner i vikt osv.
Anledningen till att jag väljer att skriva om min anorexi i bloggen är inte för att trigga andra till att bli sjuka, utan tvärt om! Jag vet ju att jag inte kan få en sjuk till att bli frisk bara sådär. Men trigga dem uppåt kan man ju alltid göra.
Jag vet inte hur pass frisk jag är idag, men jag är snart framme på min normalvikt. Jag har inte så mycket tankar längre, snarare inga alls, ibland glömmer jag till och med bort vad jag ätit, och har dvs inte så stort kontrollbehov längre.
Jag äter allt, vare sig det är onyttigt, eller nyttigt. Jag har MYCKET bättre självförtroende OCH självkänsla, även fast jag fortfarande kan vara VÄLDIGT osäker i vissa situationer. Men det har väll snarare med åldern att göra.
Men hursomhelst, det känns som att allting har gått så fort. Det känns som att jag har blivit en helt annan människa. FÖr bara två månader sen var allt helt annurlunda.
Jag kan själv inte förstå hur jag har klarat detta. Jag har alltid trott att det varit omöjligt för mig att bli frisk, men det var ju raka motsatsen, Det var inte alls så svårt som jag trodde och jag tycker inte änns att jag är äckligt tjock som jag tyckte när jag var sjuk. Jag vet att jag har kurvor, men jag har ett BMI på 17.8 så överviktig det är jag ju knappast. Jag har lärt mig acceptera att detta är min kropp och jag vill inte se ut som ett kurvlöst barn längre.
Det jag gjorde för att komma hit där jag är idag var att jag lurade anorexin, men jag lurade också mig själv.
I December tänkte jag att jag skulle klara av att äta den här julen, jag skulle äta allt vare sig det var kokt potatis eller Aladin choklad. Den här julen fick inte bli såförstörd som den förra. SÅ jag skulle äta allt vare sig jag mådde dåligt eller inte (jag skulle ju ändå gå ner allt i januari) Nu när jag gått upp allt känns det som va fan! varför ska jag gå ner allt för? jag mår så mycket bättre! Jag kan till och med acceptera att gå up lite till. Jag äter allt och rasar ändå inte upp i vikt som det var när jag vägde 46 kg, då var det att bara jag ätit en bit choklad så sög sig kroppen åt sig allt och vips morgonen därpå hade jag gått upp 0.5kg.
Nu när jag gått upp så mycket i vikt, så har jag samtidigt lärt mig acceptera min nya kropp, fått bättre självförtroende, jag slipper skämmas i skolan (där det vart mycket tissel, tassel om min kropp) och jag ser ut som "jag" igen.
Anorexin är nått jag kommer få leva med i resten av livet, även fast jag mår bra idag så känner jag att så fort det händer nått jag menar kompisproblem, föräldtrar problem så kommer dem anorektiska tankarna tillbaka som en trygghet.Jag är friskare än vad jag någonsin har varit, men anorexin kommer ändå alltid finnas där som nån sorts trygghet när någonting negativt händer i änns liv.
Men det är nått man får jobba med!
Carro
Kommentarer
Postat av: Emma
Hej! Jag känner inte dig, men du kommenterade min blogg för ett par dagar sen. Gick in här och läste igenom allt.. ville bara säga hur glad jag är för att du mår bättre och jobbar framåt. Har själv haft problem med ÄS för ett antal år sen, och tankarna försvinner aldrig helt, som du säger. Men man lär sig att hantera det med åldern, och kan med tiden använda erfarenheten till att hjälpa andra. När den tiden kommer, när du känner att du har allt att ge världen, så kommer du nästan tacka för att du fick gå igenom helvetet. Att klara sig ur det ger en enorm styrka, och jag är glad att du snart är där. Du är jättefin, och var stolt över dig själv!
//Emma
Trackback
