Dikt..



Låt mig få vara en trotsig tonåring -
Jag kommer att bli vuxen...
Låt mig få skrika och springa min väg -
jag kommer att återvända...

Låt mig få hitta min egen väg -
jag kommer ändå att söka...
Låt mig få snubbla -
jag kommer att resa på mig...

Låt mig få deppa -
jag kommer att bli glad igen...
Låt mig få ha hemligheter -
jag kommer att berätta dem sen...

Låt mig få prata när jag behöver det -
jag kommer inte att klara det annars...
Låt mig få gå när jag är redo,
men släpp mig inte helt...

Låt mig få komma igen och vara liten,
när jag inte vill vara stor...

Blommor bleknar så lätt i mörker

Hur man än vrider och vänder på en del saker förblir de ändå alltid detsamma

Hon stoppar två fingrar i halsen, hårda som stenstavar. Längre ner, så långt det går. Ögonen är helt öppna, helt seende, ser allt runtomkring. Ser den klumpiga handen nedanför näsan. Och ljudet strax före floden, den välbekanta. Fingrar som blir översköljda som bleka stränder. Lukten som alltid känns även när den för längesedan är borta. Påsen som snabbt blir tyngre som hon smyger och tömmer på toaletten. Hon sprayar dofter för att dölja, för att slippa prata. Hon fyller badkaret med hett vatten. Speglarna immar igen. Hon sänker sig sakta ner i den flåsande värmen. Smörjer in kroppen med flytande tvål, sköljer, tar mer och mer. Tar lite i handen, tänker för lite, sätter handen mot läpparna, tar ut tungan, slickar i sig det, sväljer. Hoppas att det sakta ska rinna i hennes inre och ta bort smutsen, göra rent där inne. Men flickor tänker så enkelt. Hon tar in vatten i munnen spottar ut det fortsätter frenetiskt tills mamman tyst knackar på dörren. Hon säger att hon snart är klar. Det var inte det mamma undrade över, men det låtsas hon inte veta. Med tvålsmaken i munnen går hon och lägger sig.

Det är så lätt att låta bli allt det söta allt det goda i en vecka kanske, men sen bara, är det något som släpper, något som slappnar av från den obetalade disciplinen, det börjar med ett beslut, det börjar alltid med ett beslut, om att göra eller inte göra, man har alltid ett alternativ. En kaka, en oskyldig liten kaka. En till. Nu räcker det, hon kommer ju bara ångra sig efteråt om hon inte slutar nu, hon har gjort så tusen gånger och alltid tänkt, aldrig mer, aldrig mer ska hon göra såhär. Va fan en till, hon förtjänar det. Bara en till, den sista nu. Äh nu har hon redan ätit så många att nu kan hon lika gärna fortsätta. Sen rullar det på utan allt för komplicerade tankar. Tills hon inte kan pressa ner en bit till, tills hon mår illa av bara tanken. Då släpps tankar och känslor ut ur lådor som man kan stänga. Fan. Hon känner sig... hon känner sig som den tjockaste, fulaste och mest misslyckade personen i hela världen. Det finns bara två lösningar på problemen, just nu i alla fall, hon tänker använda sig av båda. Fingrar djupt i halsen, smeten som hon ångrar. Gympaskor på fötterna, springer så långt hon kan, vänder lunkar tillbaks. Hon hatar att göra så här. Men hon gör det ändå för hon måste.

Blommor bleknar så lätt i mörker. En gång var hon lycklig, men det visste hon inte då. En gång var hon vacker, men då tyckte hon att hon var ful. En gång hade hon allt man kunde önska sig, det har hon fortfarande. Men hon för ett krig mot sig själv. Inget funkar som hon vill. Inget går som hon önskar. Nån sa att det var så det var att vara tonåring. Nån sa att hon inte var unik. Nån sa att du ska nog se att allt löser sig snart. Men när hon ser alla andra som lever nu alla som verkar så glada så lyckliga, då blir hon så ledsen så sårad på djupet.

I ett hus med en annan färg sitter en flicka med exakt samma stormkokande tankar i hjärnan med exakt samma mördande känslor innanför huden. En gång var hon lite för tjock. En gång ville hon så gärna bli som alla andra. En gång bestämde hon sig för att göra något åt det, på riktigt. Den gången skulle hon få ångra resten av sitt liv. Det är en kvicksandssjö som hon bara sjunker djupare och djupare ner i.

Hon sneglade diskret på sin klasskompis. Men han såg aldrig henne. Hon tänkte att hon visste varför. Hon tänkte att om hon...så kanske, kanske. Han skulle kanske i alla fall se henne. Men han var upptagen på så många håll. Och hon var ingen han någonsin skulle kunna tänka sig hålla hårt i sin famn. Och i flickors huvud blir sanningen aldrig sann. I flickors huvud hatar han henne. Men saker kan ändras. Ibland händer det mest osannolika. Ibland måste allt bara bli helt perfekt. Vissa saker är bara meningen. Men inte denna gången.


Kommentarer
Postat av: sandra

hur du skrivit det här? :o

otroligt bra...

2010-03-18 @ 19:06:07
Postat av: Anonym

Blommor bleknar lätt i mörkret.



Men du är mörkret som alltid som bleker blomman.

Du syns alltid och bleknar aldrig.



You're Like My Own Personal Brand Of Heroin.

2010-03-18 @ 19:54:34
URL: http://imsugar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0