Stopp! Stanna! Jag ska göra en NEDA!
Min sommarhistoria
DÅ:
En smal och blond Carro
25 Oktober 2008. Två dagar hade gått, och jag kommer starkt ihåg hur äcklig jag kände mig på den där bilden! att vara så fet.. Det var skamligt!
September 2008
Idag Augusti 2009
Även fast jag inte är världens lyckligaste! Så är jag 100 gånger lyckligare idag än vad jag var 2008.
Hoppas starkt att mina inlägg kan komma att påverka unga tjejer OCH killar som hamnar eller är i samma sits som var i för ett år sedan. Jag vill att ni ska veta att det GÅR att blir frisk! Det är jag ett levande exempel på...
Tusen kramar♥
Min Historia mars-Dec 2008
Mars - Den här månaden startade jag bloggen som sagt!. Jag hade ingen aning om HUR man bloggade och skrev väldigt opersonligt och la sällan in bilder på mig själv. Jag la oftast upp tråkiga bilder från gogle som nästan ingen ville se.
Jag gick i Sjunde klass i engelbrekt skolan och vantrivdes som fan! Varje dag var ett helvete! Och inte nog med det så var det den här månaden som mina ätstörningar/anorexi tog fart på alvar. Jag var väldigt väldigt ensam den här perioden, och även fast jag hade kompisar att umgås med så har jag aldrig kännt mig ensamare!. Min Anorexi tog fart på alvar och just den här månaden låg mitt BMI på ungefär 15.4. Jag fattade att jag behövde hjälp men sket fullständigt i vad dem på öppenvården sa (mobila). Allt jag ville var att gå ner till 40 kg och sen skulle jag ju vara världens lyckligaste människa! Jag var så fruktansvärt ledsen den här perioden, tror faktiskt inte att jag mått sämre! Jag var aldrig i skolan, fick ångest över det, betygsvarningarna dempade ner i brevlådan, och det ända jag gjorde på dagarna var att sitta hemma och kolla på Nyhetsmorgon! På Nätterna Grät jag mig till söms över allt skit jag ätit, och åt desto mindre nästa dag. Jag motionerade som FAN och åt knappt någonting. Ja det var faktiskt den här månaden som Anorexin tog fart på alvar och jag såg absolut ingen utväg! I mars fyllde jag också 14 vilket kom att bli en hemsk månad!
April - Den här månaden hände det faktiskt inte så mycket. Jag var på Musikmuseet för första gången, och hade väldigt mycket problem med mina ÄS, så därför vart det väldigt mycket Anorexi inlägg den månaden. April var också den månaden då jag startade upp min facebook, hade ju bara hört talas om facebook tidigare.
Jag gick också på min allra första modevisning, där jag satt på andra raden. Jag var med och tävlade om att bli sveriges snyggaste glass, och även fast jag fick en hel del röster så vann jag inte...Jag mådde som sagt riktigt dåligt den här månaden och skrev en plan där jag lovade och svärde på att gå upp till 55kg till sommaren så att jag skulle vara frisk till 8an och kunna börja i skolan igen som en vanlig människa och leva ett normalt tonårsliv. Vilket jag misslyckades starkt med!
Maj - Den här månaden lämnade jag öppen vården på Stockholms centrum för ätstörningar eftersom dem inte viste vad dem skulle göra med mig, ja dem kunde helt enkelt inte hjälpa mig. Jag föll bara djupare och djupare ner i Anorexin. Så då fick jag börja på Dagenheten NIKE tillsammans med 8 andra tjejer och killar med Ätstörningar. Så jag Sjukskrev mig det sista från skolan och började gå på nike varje vardag från klockan 9.00-15,00. Men problemet var att jag fortfarande saknade motivation till att bli frisk! Jag gick fortfarande bara ner och ner i vikt och tillslut vart det att beställa hem 150strycken äckliga näringsdrycker...
Jag vann en tävling på www.simsnorden.blogg.se och blev interjuvad via mail om TheSims vilket var lite kul eftersom jag är ett stort Fan av thesims! I maj började jag också att umgås väldigt mycket med Navida, och vi var ofta ute och gick och gjorde allmänt ingenting. Alex köpte playstation 3 och jag vart beroende i den nya Singstar...
Ser ni där jag har ringat in med rosa. Där hade jag tagit blodprov på Nike för att kolla kvaliteen på mina blodvärden. Och jag som är så jävla rädd för nålar. Det slutade med att en tjej från Nike (tänker inte nämna några namn) kom in och höll mig i handen medans läkaren tog blodprovet :P
Juni - Jag gick dem åtta veckorna på Nike tills jag inte pallade mer och avslutade behandlingen och började då sakta men säkert återgå till mina ätstörningar.
Jag åkte iväg till Grekland i två veckor, och där var jag med om massa roligheter och jag önskade att dem där två veckorna aldrig skulle ta slut. Men ja kom ihåg hur jag satt och skakade på planet eftersom jag skulle hem och väga mig när jag kom hem efter två veckor. Men när jag kom hem så hade min bästis Aminas mamma gömt vågen (för min skull) Men den hittade jag samma dag gömd i garderoben. Fast då upptäckte jag ändå till min förvåning att jag inte gått upp ett skit i vikt!.
På Midsommaren åkte jag, Pekka, Alex, Anna och Mamma till Waxholm och det var ingen annan än Lina som betalade för resan vilket ju var väldigt snällt!
I juni månad umgicks jag också mycket med mina kompisa Navida och Linnea. Jag och Linnea hängde ofta på Stureplan och fikade bland alla galna studenter i bakrunden! Vi gick oftast ner till Humlan och bara satt i solen eller tog en fika vid Kafeet.
Jag och Navida gick också och fiskade en dag med Pappa, Lina, Isabell och en hel del andra människor som jag inte känner så bra!
Vi fick en hel del fisk, men vågade inte ta hem några så Lina fick dem av oss hehe
Juli - Månaden då jag vart blond. Och helvete vad jag fick kämpa för att inte få det orange. Det började med att jag färgade det ultra blont två gånger hemma, men resultatet vart inge vidare. Så Lina var snäll och bokade tid hos frissan till mig och där färgade jag det samt la in massa slingor. Sedan kom jag tillbaka till frissan efter två dagar och färgade det igen. SEN så vart det tillslut som jag ville ha det!
Den här månaden var jag väldigt besviken på Amina, vi åkte aldrig till grönan ihop som vi haft som tradition sen 2002! Hon åkte dit med sin kusin istället...
Pride festivalen gick av stapeln i stockholm och min kompis Elise var faktiskt med och gick i tåget bland alla stolta homosexuella. Det var meningen att jag också skulle komma och titta bara, men det var så regnigt väder så jag stannade hemma istället..
Mer än så tror jag inte det hände i Juli som var en ganska tråkig månad!
Augusti - Gick tillbaka till min gamla skola västerholm och trivdes som fisken i vattnet direkt! Fick tillbaka en hel del gammla kompisar, mådde lite bättre och det gick skit bra i skolan! Fick dock massa sömnproblem och sov aldrig mer än 5 timmar per natt! Jag köpte många böcker om ätstörningar och min favorit var jätten i spegeln vars författare komenterade mig här på bloggen sen..:)
September -Hände inte så mycket den här månaden. Jag gick i skolan, umgicks mycket med Regina, och min kära mamma fyllde 37år. Men trots att det inte hände så mycket så var jag ändå väldigt deppad den här månaden också. Jag var ju fortfarande sjuk i anorexi men hade lämnat Nike. Jag var så himla rädd för att sabba allt. Det kändes som att stå på en gungbräda och antingen åker man åt ett håll eller så åker man åt ett annat. Jag viste inte hur allting skulle bli i åttan och om jag skulle orka med!
Oktober - Jag träffade Darin på en signering i vällingby Centrum emd min kompis Sandra. Det var också den här månaden som jag började acceptera en förändring och faktiskt den här månaden som anorexin började att släppa lite!
Jag var också på Linneas Halloween fest...
November - tror aldrig att jag mått sämre! Jag fick kompis problem av en anledning, klarade inte av i skolan och gjorde allt för att bli smal igen! Jag kom in i jordens depprision och var hemma från skolan jämt för det mest! Jag klarade verkligen inte av att vara i skolan just då, bara tanken av skolan fick mig att Gråta! Den här månaden kom att bli den värsta månaden i mitt liv och en månad jag snabbt bara vill glömma!
December - Mådde jag lite bättre och hade gått upp några KG. Nu vägde jag äntligen åtminstone 49kg. Julen vart bra tillslut och jag gick ut skolan med två IG 2 VG och resten G! Dem sista veckorna i skolan började jag må mycket bättre och jag gick och pratade hos gloria runt en gång i veckan! Men jag såg ändå till att försöka göra 2009 till ett mycket bättre år än 2008!
Idag -Mars 2009 - Mår jag betydligt bättre. Jag äter medicin dagligen och går i skolan utan problem...Jag har blivit friskförklarad från mina ätstörningar och är nu 172cm lång och väger 55kg. Mitt mål har hela tiden varit att lyckats gå upp till 55 kg, och nu har jag det! Jag har lärt känna många nya kompisar på kort tid samt kännt att jag börjat leva som en normal tonåring tillslut.
nu sitter jag här ett år senare och känner mig som en ny människa. Det känns inte änns som att det är jag som har vart med om alla dem där sakerna! Som att det är någon annan tjej! Idag kan jag äta vad jag vill och när jag vill, jag träffar kompisar regelbundet och känner mig absolut inte ensam! Nu för en gångs skull har jag blivit lycklig och jag hoppas att jag kommer kunna hjälpa andra killar och tjejer som har samma problem som jag har haft, på något sett!
Carro
PS. det här blir då också mitt sista inlägg om mig själv i kategorin "Anorexi". Eftersom jag nu går vidare och Anorexin är ett avslutat kapitell i mitt liv!
Sanningen om mina ätstörningar
Jag ser det på helt annat sätt idag, jag förstår inte hur jag kunde skriva inlägg om hur mycket jag väger, om hur mycket jag gått ner i vikt osv.
Anledningen till att jag väljer att skriva om min anorexi i bloggen är inte för att trigga andra till att bli sjuka, utan tvärt om! Jag vet ju att jag inte kan få en sjuk till att bli frisk bara sådär. Men trigga dem uppåt kan man ju alltid göra.
Jag vet inte hur pass frisk jag är idag, men jag är snart framme på min normalvikt. Jag har inte så mycket tankar längre, snarare inga alls, ibland glömmer jag till och med bort vad jag ätit, och har dvs inte så stort kontrollbehov längre.
Jag äter allt, vare sig det är onyttigt, eller nyttigt. Jag har MYCKET bättre självförtroende OCH självkänsla, även fast jag fortfarande kan vara VÄLDIGT osäker i vissa situationer. Men det har väll snarare med åldern att göra.
Men hursomhelst, det känns som att allting har gått så fort. Det känns som att jag har blivit en helt annan människa. FÖr bara två månader sen var allt helt annurlunda.
Jag kan själv inte förstå hur jag har klarat detta. Jag har alltid trott att det varit omöjligt för mig att bli frisk, men det var ju raka motsatsen, Det var inte alls så svårt som jag trodde och jag tycker inte änns att jag är äckligt tjock som jag tyckte när jag var sjuk. Jag vet att jag har kurvor, men jag har ett BMI på 17.8 så överviktig det är jag ju knappast. Jag har lärt mig acceptera att detta är min kropp och jag vill inte se ut som ett kurvlöst barn längre.
Det jag gjorde för att komma hit där jag är idag var att jag lurade anorexin, men jag lurade också mig själv.
I December tänkte jag att jag skulle klara av att äta den här julen, jag skulle äta allt vare sig det var kokt potatis eller Aladin choklad. Den här julen fick inte bli såförstörd som den förra. SÅ jag skulle äta allt vare sig jag mådde dåligt eller inte (jag skulle ju ändå gå ner allt i januari) Nu när jag gått upp allt känns det som va fan! varför ska jag gå ner allt för? jag mår så mycket bättre! Jag kan till och med acceptera att gå up lite till. Jag äter allt och rasar ändå inte upp i vikt som det var när jag vägde 46 kg, då var det att bara jag ätit en bit choklad så sög sig kroppen åt sig allt och vips morgonen därpå hade jag gått upp 0.5kg.
Nu när jag gått upp så mycket i vikt, så har jag samtidigt lärt mig acceptera min nya kropp, fått bättre självförtroende, jag slipper skämmas i skolan (där det vart mycket tissel, tassel om min kropp) och jag ser ut som "jag" igen.
Anorexin är nått jag kommer få leva med i resten av livet, även fast jag mår bra idag så känner jag att så fort det händer nått jag menar kompisproblem, föräldtrar problem så kommer dem anorektiska tankarna tillbaka som en trygghet.Jag är friskare än vad jag någonsin har varit, men anorexin kommer ändå alltid finnas där som nån sorts trygghet när någonting negativt händer i änns liv.
Men det är nått man får jobba med!
Carro
Smal och Blond
Hittade den här bilden, när jag kollade på lite bilder från arkivet i Oktober.
Varför, varför, varför ser jag inte ut sådär idag??
Ångrar mig lite när jag färgade om håret brunt, men vad skulle jag gjort när mitt hår vart så slitet efter alla färgningar att det kändes som en hård buske, eller som svinto som mamma brukade säga haha
Får försöka tänka posivt, och att mitt hår nu kommer att växa ut och jag lär ju inte bli gråhårig vid 20 iallafall, men jag vill inte säga att jag är lyckligare nu när jag gått upp dem där kilona än vad jag var när jag såg ut sådär.
Jag var faktiskt lyckligare där på bilden än vad jag är nu, kommer ihåg när jag tog den där bilden.
Men om jag ska försöka tänka positiv, hur hade mitt liv sett ut idag om jag fortsatt som jag gjorde då? det där är ju trots allt två månader eller mer, sen den där bilden togs.
Mina Eating Disorders (eller stavas det så?)
har det blivit bättre? sämre?
Jo såhär är det, jag hade ju mitt sista möte med dem på Nike för någon måndad sen, och har nu fått hem ett brev om en uppföljning på Stepwise (frågor man svarar på, för att kolla vart man ligger i sjukdomen) eftersom att det var ca: ett år sen sist jag gjorde ett.
Men eftersom det var den sista tiden som Göran sjöholm hade och jag inte kunde så, så valde både jag och mamma att tacka nej till den eftersom att det var frivilligt.
Just nu känns det som att det går väldigt mycket framåt med anorexin och så, och jag är inte längre vad ska man säga så "anorektiskt" smal som jag var när jag vägde 46kg.
men hur som helst, så sen jag började i Västerholm, så har jag dels fått mycket fler Andra problem, men det har aldrig påverkat mina Ätstörningar, när jag började i Västerholm igen har jag fått väldigt bra kontakt med min kompis Regina igen, och jag kan faktiskt här och nu sitta och skriva att jag aldrig hade klarat detta utan henne!
hon har stöttat mig så Himla mycket, och verkligen gett mig motivation till att bli frisk och leva ett normalt liv.
Egentligen har hon inte sagt så mycket om just ätstörningen och så, men hon har stöttat mig bara genom att vara sig själv, och vet ni hur? Jo tex så kollar jag på hur jag lever och hur hon lever.
Några exempel är tex hennes kropp, hon har uttvecklas (precis som alla andra i min klass) hon har fått kvinnliga former osv, hon har mycket kompisar, bra betyg i skolan, är en allmänt jäkligt bra kompis.
För att säga detta rakt ut, hon är en Jäkla bra förebild för mig just nu.
jag och regina har ända sedan vi lärde känna varandra i 6an varit Väldigt lika. Jag menar vi har alltid vart ungefär lika långa, haft likadana kurvigt snygga kroppar, vart duktiga i skolan, gillat ungefär samma saker osv osv..
Men sen så har jag också kollat på hur hon utveckats och lever och hur jag utvecklats och lever.
Hon är lycklig, har dem vanliga vardags problemerna (men vem har inte det) och lever ett normalt tonårsliv dvs..
och kolla på mig? Jag har en slank jäkla Pojkkropp utan varken rumpa eller bröst.
Jag är olycklig, dålig själv känsla, inte alls social dvs inte alls många NÄRA kompisar, nog har jag kompisar alltid, men jag orkar vekrligen inte med nära relationer just nu eftersom att det krävs så otroligt mycket av mig då, och jag MÅSTE ju fokusera på att börja leva normalt först ju! Så därför håller jag mig till dem närmaste jag har just nu, och SEn när jag börjar må bättre, så kan jag börja söka mig runt haha
Men hur som helst så ska jag inte prata på så mycket om Regina nu eftersom det kanske inte hon blir så glad över att jag sitter och skriver om henne utan att kolla med henne osv men det var mest bara det jag ville säga.
Hon är en av dem som påverkat mig så Jäkla positivt nu under hela denna jäkla process.
Jag har nu äntligen börjat leva ett någurlunda normalt liv, och jag äter i stort sett VAD JAG VILL, utan att sen träna eller kräkas bort det.
Jag äter fortfarande på fasta tider men sen jag skippade mellisarna har jag på nått sett börjat med tiden att äta lite hulle rom buller.
I mårrse stod vågen på 49.5 till mina 172cm vilket betyder att jag sammanlagt lagt på mig 3.5 kg allt som allt, men jag känner mig redan frisk, allt hänger väll inte på vikten? nog har jag kvar min viktfobi alltid med tanke på att jag i lördags vägt 51.3 kg, vilket betyder att jag lyckats gå ner ungefär 2 kg på dem här ynka 4 dagarna.
men Jag bryr mig inte ett skit om det, mina ätstörningar är verkligen grunden till att jag mår som jag mår idag, och knappt orkar med skolan, men det känns som att jag ska ge allt på jullovet nu och den 30 decemper får jag Anti depresiva medel sen JÄVLAR säge rjag bara.
Undra om jag kan bli frisk förklarad nu? tror inte det med tanke på att vikten fortfarande är för låg, men jag har ändå gjort STORA framsteg med ätandet.
Förra Måndagen åt jag till och med på Mc Donalds för första gången på ett år, (innan jag fick ÄS) och tänkte först ta minimorötter istället för pommes, men då kom ju tandställningen i klämm så det fick bli pommes istället, och vet ni, jag dog inte för det, vikten har ju knappt rört sig.
Jag kommer ihåg när hela vändningen kom, det var när hag vägde 48kg i slutet av Oktober precis den helgen när jag var på Darin signering i Vällingby centrum. mamma låg vaken på näterna och grät för min skull, hon var rädd för att jag skulle drabbas av vinterkräksjukan och gå ner ännu mer i vikt. Så då kände jag att nu får det fan i helvete var nog (ursäkta språket) sen dess kan jag lova er att jag sakta men säkert börjat äta allt.
Det var varit hårt, med det som har saknats för mig nu i ett års tid, är motivationen, jag har alltid strävat efter att bli smalast och hur i helvete hade jag tänkt mig att bli frisk då??
Men nu har jag motivationen, och jag vet inte varför men på nått sätt har jag insett att det inte går att leva såhär, när jag började i skolan eftersommaren nu så gick allt jätte bra och jag vägde 48kg men sen bestämde jag mig för att börja äta mindre igen ochgick ner till 46, och GENAST gick allt åt helvete och jag drog mig tillbaka, vart kännslig och allt det där, så kanske måste varje person med ätstörningar själv inse dem negativa konsekvenser som kommer när det gäller viktnedgång.
Nu har jag alltså i 1.5 månaders tid ätit vad jag vill, och till och med marabou choklad på kvällen, mc donalds (en gång) jag har ätit smågodis och gett mig på MASSA utmaningar, och bara gått upp 1.5kg på nöstan 2 månader, hur kan det stämma? har jag faktiskt ingen aning om.
Men jag tänker vänta och se nu, fortsätter det såhär nu så tänker jag friskförklara mig själv snart haha men det tar ju vekrligen sin tid det, jag vet att även fast det gått så bra nu, så är jag LÅNGT ifrån bra, tror nog att jag måste gå upp lite mer i ivikt men men..
Så så ser det ut
Många kramar, och alla med ÄS därute, det GÅR att bli frisk bara så ni vet, jag har länge haft den kännslan av att det ör omöjligt, och vist har jag också en hel del kvar innan det är helt bra, men jag har kommigt en BRA bit på vägen verkligen, och det kan ni andra också göra!
Allt som krävs är MOTIVATION och inte bara en massa jäkla tjat från anhöriga det gör det bara värre, eller det gjorde det verkligen förmig, för det är inte föräns nu, när alla fattat att det bara blir värre av att dem tjatar som det går grymt mycket framåt,
Nä nu är jag så jäkla törstig så att det känns som att jag ska torka ut när som helst, undra om det har slutat blöda än? har haft den här grejen nu i snart en timme.
Carro
Jag vet att jag kanske inte gått så jätte många kg i vikt även fast det känns som ett ton, här kommer en före och efter bild
Här väger jag 46kg, ( jag vet att jag aldrig kommit inärheten av mitt sanna ideal, men sen fick det fan vara nog med allt)
Kanske var jag snyggare där när jag var sådär smal än vad jag är nu, men på nått sätt så skiter jag i det, för jag vill verkligen inte leva som jag gjorde då..
Här väger jag 49.5 igår, okej är medveten om den dåliga bilden men hittade ingen annan, kanske borde jag ta en bild nu? 
orkade inte rotera på dem hehe, men mamma sa faktiskt för några dar sen att
- Carro, jag vet att du inte gått upp så mycket i vikt än men du har ändå börjat få tillbaka tll grymt fina kropp som du hade förut, du har börjat få dem där naturliga formerna igen och ser inte längre ut som ett fyrkantigt skellett,
Jag tänkte- En del av mig blev glad, medans en liten liten del gjorde så att jag kände mig som jordens fetto.
Min ätstörnings historia
Jag va hemma i Måndags, gick i går och är hemma idag.
Fy fan säger jag bara!
Fast jag har iförsig en anledning till att vara hemma såhär mycket och råplugga hemifrån istället.
Mamma har Pratat med alla mina lärare och eftersom att alla vet om mina problem så säger dem flesta bara att jag kan ta igen allt i nian och att det viktigaste just nu är min hälsa osv , för enligt dem så går det jäkligt bra för mig i skolan just nu jag menar jag har ju ända G och VG i alla ämnen och det är ju ändå bara första terminen i åttan just nu, så jag känner mig ändå ganska lugn, och ska försöka att inte stressa upp mig allt för mycket när det gäller skolan.
Jag menar jag vet ju att jag klarar det, sålänge jag inte får IG i alla ämnen så är det okej, men sedan i nian tänker jag inte nöja mig med ett G-Vg inte hehe.
Men hur som helst så hade jag mitt sista möte på nike igår, och det kändes så konstigt att bara lämna allt på stockholms centrum för ätstörningar.
Efter ett år i behandling och sedan bara är allting slut hehe. Jag är aboslut inte friskförklarad än men dem ser framssteg på nike och jag väger ju trots allt 49kg till mina 172cm.
Nej gud jag får bara så ont i magen bara av att se dem där siffrorna.
När jag började behandlingen hos mobila teamet på öppen vården i julas så var jag 169cm lång och vägde 49kg.
Sedan har ju allting gått upp och enr vissa peroder har jag svultit och knappt druckigt nått över huvudtaget, medans jag vissa perioder önskat att jag vore som alla andra och helt enkelt ätit "normalt"
Men hur som helst när jag började på Mobila teamet så kom Annika och Göran som dem heter hem till oss i början av December 2007.
Dem gjorde iordning ett matshema jag skulle följa och thats it. jag viste redan då att allt genast skulle misslyckats. kanske inte en så bra tanke eftersom att allt genast så säker skulle misslyckas men,,
hur som helst så gick jag på matshemat, och vägde mig alldrig föräns på kontrollerna på SCÄ.
Tills en dag i Februari. Mamma hade aldrig plockat bort vågen trots att dem sa att man genast skulle göra det efter att dem vart där och hälsat på och behandligen påbörjats.
Jag va allderles för svag psykiskt för att kunna gära detr själv, så jag lät den ligga där men jag vägde mig inte längre.
Min högsta önskan va ju att bli som alla andra.
Efter att mobila teamet vart på besök fick jag genast sluta skolan fram tills efter jullovet och fokusera på att bli frisk och sedan börja om efter lovet och då bara gå i skolan på halvitd.
Men hur som helst så var det en helg i februari 2008 som jag bara inte kunde hålla mig. bara ställa mig på den där fyrkantiga digitala saken och sen skulle jag få veta vad jag vägde.
Så jag vägde mig och vågen stod på 51.3kg jag kommer ihåg det så jäkla väl och jag fick panik och började nästan hyperventilera.
Mamma va inte hemma så dag efter dag körde jag Wii Sport från dag till kväll för att loosa alla kg så snabbt som möjligt
Och det gick rätt så fort så att efter ca två veckor va jag nere på 48kg igen.
efter det så bestämde jag mig för att verkligen ta tag i ätstörningen eftersom att jag verkligen inte ville fortsätta vara såhär så jag började igen.
Jag åt enligt matshemat och gick upp till 49.5kg och vips så vart det i början på mars och jag fick vattkoppor.
Jag mådde så dåligt och jag kunde verkligen inte äta.
Jag gick fort ner till 48kg igen och mer och mer och tillslut vart jag nere på 46.00 kg. Fast sedan när jag vart frisk igen efter sådär två veckor så gick jag upp till 48kg igen för att klara av skolan. Men jag mådde fortfarande lika dåligt psykiskt.
Så dem på mobila viste inte längre vad dem skulle göra med mig.
Så dem föreslog att jag skulle börja på dagvård.
på stockholms centrum för ätstörningar fanns det Öppenvård för dem som klarade det med endast lite möten och sånt.
Och Dagvården Luna, Idun och Nike. Jag blev då erbjuden att börja på Nike. En tjejgrupp ibland också killar) på åtta personer som jag går på från 9-15 på vardagarna i åtta till tolv veckor.
Och sen då slutenvården alltså inläggning för dem över 18år eller lägenheterna för dem riktigt sjuka under 18år.
hur som helst så vart det verkligen den hemskaste tiden i mitt liv mellan mars och maj.
Sedan i början av Maj så började jag min behandling på Nike och lyckades åter igen gå upp till 49.5kg och vi som gick där vart verkligen som en liten familj.
alla var ju tvungna att sluta skolan som gick där och vi började 9.00 på morgonen och hade samling och efter det mellis, sedan dagens aktivitet som var olika varenda dag men vi hade allt som musikterapi, vi sjöng, körde singstar/guitar hero, vi målade, körde kubb ute på gården, ibland när vi var ganska få på nike så körde jag och och två tjejer till kort ute på gården tills det då var dags för lunch.
Efter lunchen var det vila i en timme och sedan var det fritt i kanske 30 minuter och då kunde man göra allt som tex kolla på film/tv man kunde göra egna smycken, sy, måla pyssla, läsa ja allt nästan.
Tills det sedan var dags för avslutningsfika och vid 14.45 ungefär fick man åka hem :D
Så sädär fortsatte det tills i Juli när jag avslutade behandlingen efter 8 veckor.
Jag och mamma fokuserade på att klara detta själva hemma istället.
så nästan hela sommarlovet var jag hemma, och mamma höll kol på mig och jag höll min vikt på 48kg tills i slutet av augusti när jag började skolan igen på heltid.
Jag bytte ju tillbaka till min gamla skola och fick tillbaka alla mina gamla kompisar och tillslut tillbaka hela mitt nya liv.
Jag har nu bra kompisar som stöttar mig samt lärare.
Men i och med den stora skolstressen som jag då fick med alla prov och betyg och allt sånt så tappade jag en dag kontrollen och gick åter igen ner till 46kg.
mamma pallade inte mer och bad mig dricka så mycket som möjligt innan vägningen på Nike eftersom att hon inte orkar mer, så jag gjorde som hon sa och jag vögde alltid två kg extra när jag vägde mig på deras våg.
Så nu har jag vart på Fyra möten på Nike som även kallas utslussnings möten.
Så nu är jag fri från hela ätstörningsvården och ska nu klara det alldeles själv i fortsättningen hur det nu ska gå..
Så nu kämpar jag och mamma på och just nu är jag bara väldigt väldigt rädd för att allt ska bli sämre.
Men det är ju bara jag som bestämmer det så jag ska me fan se till att det inte blir det , fast sen så vet ja ju inte vilka stressiga påfrestningar jag kommer få hanskas med nu när jag kommigt in i det verkliga livet....
Så nu är det bara att kämpa på pch vänta och se....
Carro
http://www.scfa.se/
Så här är det just nu!
Det gick absolut mycket bättre än det förra.
Jag hade gått upp några hg i vikt, och dem var mycket mer positiva nu när inte pappa satt och skyllnde allt på mamma, utan både två satt där, samt min FD kp Kristina och läkaren Agnes.
Själva mötet gick as bra hehe och jag gick verkligen därifrån med ett leende på läpparna.
Just nu känns det som att jag har lyckats få tillbaka mitt sociala liv ochalla mina kompisar och så.
Jag orkar med skolan och satsar på relativt bra betyg.
Så just nu känns det som att jag bara vill bli av med ätstörningen så att jag verkligen kan bli som alla andra snart.
Men i helgen när vi åkte till min farbror och jag träffade mina kusiner så kom ännu en gång en av mina morgångar.
Min farbror Vagelis vet verkligen INGENTING om anorexi och andra ätstörningar.
Men enligt mamma så tror han att han vet allting, och tyvär så är både pappa och vaglis sånna människor som egentligen inte vet ett skit men som på nått sätt ska ha någon j'vla makt på andra människor.
Som tex min faster hon är 18 år och hade piersat tungan, när hon kom till sverige, och fy fan vilket liv det vart när vagelis såg det.
Men jag menar det är ju hennes tunga hon får väll göra vad hon vill emd den.
Enligt mig kan han ju säga vad han tycker, men herrigud vilket skrik det vart och det kom saker kastandes in i väggarna och gud vet vad, vilket liv det blev.
Men hur som helst så sa vagelis såhär
- jaha carro så du har gått upp i vikt ser jag
- ehh nej det har jag inte
mamma- nej tvärt om
vagelis- så du har gått ner i vikt, men du ser ju helt normail ut?
mamma- nej gud nej (försöker skydda mig) hon har gått ner 2kg i vikt och väger bara 47kg
vagelis- nej men carro så kan du ju inte göra, jag trodde du var smartare än så, du vet att man måste äta för att överleeva, får jag se på din arm? det är där man ska kolla
jag- gråten i halsen lyfter upp tröjan för att visa min feta armjävel
vagelis- (som mäter min armstorlek för tredjegången) ja du är fortfarande för smal. men va fan carro du måste gå upp i vikt, det är du som bestämmer hur länge det här ska fortsätta. är du helt sjuk i huvudet eller?
Sedan fortsätter allt som vanligt tills tiden kommer då vi ska äta middag.
Mamma gick ut med min faster på ballkongen och rökte och min faster är faktiskt en av syskonen Paraskevas som faktiskt är jätte trevlig och helt normal enligt både mamma och mig, jag menar hon är inte alls lik både pappa och vagelis.
jag har inte träffat henne sen jag var liten så mamma förklarade allt om anorexin och att man inte ska tjata på mig med ätandet som tex ja men ät godis kom igen drick det här glaset fanta eftersom att det bara ger motsatt effekt, det blir inte bättre, det stannar inte utan det blir till och med värre.
Så sen när vi skulle äta middag kotlett med potatis och sallad, så frågade vagelis om jag ville ha fanta
Jag- nej tack vatten blir bra
vaglis- men kom igen vad tror du händer om du dricker lite fanta?
jag- ingenitng men jag vill ha vatten tack
sen s¨började vagelis med sin jäkla närningslära om att vist är det mycket socker i fanta men om man dricker det nån gång och massa shit, och för en med anorexi/ätstörning så är det JÄVLIGt jobbigt att lyssna på näringsläran om och om igen, jag ahr gått på nike jag har haft dietist möten och jag vet ALLT man kan veta om näringslära, så är det nått jag inte behöver kunna så är det det.
Men hur som helst så var min faster jätte snäll och hällde upp ett glas vatten till mig och bad vagelis att sluta gå på mig hela tiden.
Jag vart lugnare och åt min kotlett bit, efter den var det då potatisen, som jag förstört inte ville äta, och mamma tjatade och tjade så jag gav upp och åt upp halva och sen fick hunden halva mängden hehe pallade inte äta den efter allt som vagelis sagt.
men jag försökte verkligen tänka positivt till att han sagt att jag sett normal ut.
Jag menar när jag vägde 49kg i april så var jag som mest deprimerad, jag gick inte i skolan utan följde med mamma till skolan, jag hade förlorat alla kompisar, vantrivdes i skolan och allt sånt, jag sov inte på nätterna ochj ag gå verkligen sjuk ut i ansiktet.
Då när jag träffade honom så sa han att jag verkligen såg helt förstörd ut, han frågade då om jag gått ner i vikt och att jag verkligen såg helt bokstavligt talat sjuk och ledsen ut.
Men nu, så sover jag på nätterna, jag är mycket gladare lever det liv jag levde förut fast med en ätstörning.
Så jag försökte tänka att vist det klöart jag såg smalare och sjukare ut när jag är helt svart under ögonen, tårögd dagarna ut, deprimerad och gud vet vad. Det är ju klart att jag kanske ser mycket sjukare ut än vad jag är.
Än när jag kommer och har gått ner i vikt, är glad och beter mig fullt normalt.
hade jag gått upp i vikt hade jag vart helt förstörd idag och säkert gått ner väldigt mycket i vikt, fast jag vet ju att jag har gått ner ett antal kg vilket betyder att jag måste ju vara smalare nu än tidigare,.
men men, sen så var resterande kvällen full av tjat som du måste gå upp i vikt, du är jus mart ju du vet att du inte blir lyckligare över att gå ner i vikt ingen blir det.
Jag ochmamma försökte verkligen prata med honom, särskillt mamma och jag försökte sitta och prata lugnt och förklara att det inte är så ltt som man trro det är ju inte jag som vill det här, det är ju en fucking sjukdom precis som canser och alla andra sjukdomar.
Men jag har märkt att väldigt många tror att anorexi är nått man skapar själv och det gör mig helt förtvivlad och rädd över vart världen är påväg.
tex jag vaknade ju inte direkt en dag och tänkte - nej men gud va jag är tjcok jag trorn og jag ska gå och bli anorektiker.
nej det jag tror är nog att sjukdomen dels beror på jävligt dåligt självförtroende och sälvkänsla, jag tror nog att det är en av anledningarna osv.
får an höra skit om sig själv dag ut och dag in. man blir alltid hånad och massa skit, så är det ju klart det sätter spår.-
men hur som helst satt när ag och mamma försökte prata med honom så var det bara som att han satte en hårdvägg mellan oss.
- Nej det är såhär, det är du som bestämmer själv när du vill bli frisk det är du som skuter upp sjukdomen, allt hänger på dig carro
och jag vet ju att det bara är jag som kan blifrisk om man säger så, men när man bara blir ner tryckt och nertrcykt så är det OMÖJLIGT har jg lärt mig att blir frisk.
Man behöver oerhört mycket stöd för att klara av det, och tänker att ha anhöriga som skiter i att du har en ÄS som fullständligt skite ri dig. Det är verkligen illa nog, men att sedan ha anhöriga som ska göra allting värre för dig och din familj då är anorexin verkligen en dödsdom.
Men när vi åkte hem, så pratade mamma med mig om det här, och hon sa att vagelis tror att han vet allt och att allt jag och mamma säger är fel ochallt han säger på ÄS är rätt, medans det är tvärt om.
Men det jag mest tänker på är att han faktiskt inte bara förstör för mig utan också för mina föräldrar eftersom att jag lika gärna kan vara sjik resten av livget det är inte mer än jag förkänar.
Men jag är så jäkla trött på att mamma blir tårögd varje gång hon väger mig, och att hon vaknade på nätterna och gråter för att hon är rädd att jag ska drabbas av vinterkräksjukan och gå ner ännu mer i vikt. (det gjore hon i förrgår()
och gå in på skoltoaletterna och grina för att hon mår så dåligt just nu.
Det är allt det där som gör mig så jäkla förbannad alltså.
Vafan ska alla andra runt omkrinng mig få lida så jävkla mycket bara för att jag lyckats drabbas av en sjukdom som heter Anorexia Nervosa.
Så just nu gör jag verkligen ALLT som går för att bli frisk, men det känns som att alla runt om kring mig förstör för mig så himlla mycket, som igår när olivia kom fram till mig i skolan och frågade varför jag jämt satt och grät i matsalen.
Jag hann komma fram till att jag gått ner i vikt, sen kom massa tjejer och jag sa att jag berättar sen
, vilket jag absolut inte tänker göra heller.
Men sen igår kom hon fram till mig och sa att jag inte var smal, hon sa att jag var fin och normal men absolut inte smal.
Sen började vårl ektion så jag var tvungen att såpringa iväg.
Hon fick väll för sig att jag grät för att jag gått ner i vikt och inte ville att alla skulle tycka att jag var smal eller nått, eftersom att jag hört en och en annan komentar i skolan om - guud va Caroline är smal och blablabla
Så hon ville väll helt enkelt bara vara snäll, men nått som VERKLIGEN gav motsatt effekt.
Efter att två tjejer för några veckor sen stått och snckat om att guud va caroline är smal blablabla bröt jag ihop rejält, men det var ju verkligen inte för att dem tyckt det utan för att jag verkligen inte kan hålla med. ser dem inte hur jag ser ut eller?
Jag har just nu lyckats komma upp i ett BMI på 16 exakt efter att det låg på 15.8 förra veckan.
Men på nått sätt så tog jag olivias komentar inte så himla hårt.
Eller jo rent psykiskt gjorde jag nog det, men efter att ha gått ner till 46kg förra veckan och jag märkte direkt hur osical jag blev och grät hela tiden och alt vart mycket värre.
Så har jag nu fått erfarenheten att veta att går jag ner i vkt mera så kommer jag bara att må sämre, jag såg ju själv hur hela förra veckan vad.
Den har helt katastrofals helvetsikt jobbig.
Men jag har blivit starkare nu, för så fort jag började äta lite mer igen, så vart jag genast mycket piggare och gladare.
Och sen så har jag ju mitt stöd från regina också. Iförrigår när vi gick och kollade lite i affärer så sa hon att hon tyckte det var jobbigt att jag var så ledsen hela tiden i skolan.
Jag blir så arg på mig själv för att jag är så jobbig så att alla människor ska behöva trösta mig och gud vet vad hela tiden.
Jag vill bara vara en normal tonåring, som inte gråter hela tiden i skolan och så.
Men det finns ju som sagt saker som påverakar än hela tiden, kanske har nått hänt dagen innan som gjort så att jag äter lite mindre den här dagen osv.
Allting handlar ju inte bara om ätstörningen.
Men hur som helst så ville jag också säga att sånt stöd som jag får i Västerholm, sånt stöd har jag inte fått av någon tidigare.
jag vill inte änns tänka på hur mitt liv hade vart om jag gått kvar i Engelbrekt, det finns lixom inte.
just nu känns det som att jag kommer klara det här, och bli frisk för mina anhörigas skull, och inte för min egen, absolut inte.
men det kan ju komma att hända nånting som förstör allt någon stress eller så.
Men just nu är jag så stark till att bli frisk, att folk gärna kan kalla mig normalviktig om dem vill, jag tänker fan inte sänka mig så lågt och gå ner till 46kg igen bara för att dem inte kan hålla tyst.
Jag förstör inte bara för mig själv. för skulle jag bara förstört för mig själv så skulle jag vart kvar i sjukdomen resten av livet.
men Anorexin förstör för alla mina anhöriga också, och det kan jag verkligen inte tilåta.
Om tex Vagelis inte har någonting att säga som gör så att det går bättre för mig och mina ätsörningar så snälla kan inte han bara vara tyst då istället för att göra allt värre, för jag ska bli frisk nu för mamma, pappa, alex, reginas och alla anhörigas skull, och det ska fan inte några jäkla komentarer få förstöra, för dem förstör inte för mig (eller jo rent tekniskt gör dem ju det) Men jag kan gärna förstöra hur mycket som helst för mig själv, men fan inte för mina föräldrar <3<3
Nu ska jag gå plugga lite!!
Ha en jätte bra dag allihopa!!
Många kramar
Carro
Dags för ett kuligt inlägg
Har börjat Fasa för skolan igen, och mamma klagar på att jag börjar se helt sjuk ut i ansiktet, jag börjar låsa in mig i mig själv igen.
fan asså jag som bara vill gå neer lite i vikt.
Varför allt detta negativa?
Går nog mest runt och är arg och sur på dagarna nu för tiden.
Kan inte något kul hända snart?
kom på att jag inte alls kan skriva min svenska uppsats på datorn, nu eftersom att sen Frans rensade hela datorn så ar han inte lagt till Mickrosoft offies än.
Och nej gud mamma undrade om jag inte ville stanna hemma från skolan imorgon och vila upp mig efter allt som hänt dem senaste dagarna.
Men jag vet inte riktigt om jag vill det.
Inte för att jag har så hög frånvaro men känns bara som att jag fördröjer problemen då. men jag vet ju samtidigt att sover jag på nätterna och äter på dagarna så klarar jag av skolan någurlunda iallafall.
Så jag tänker vänta och se hur det blir jag menar nu har jag ju fått det bekreftat om vad jag har att välja på.
Val nr 1.
Äta det jag ska.
Gå i skolan och orka vara social och, samt orka hänga med och konsentrarad på letionerna vilket leder till bra betyg.
Gå upp i vikt :S ( känns inte som nått alternativ just nu)
Kunna sova på nätterna
vara glad och utåtriktad
mamma kan sluta oroa sig för mig eftersom att jag sköter mig.
komentar: Bara lite rädd för pappa när det gäller allt det här, känns som en stor chans att falla tillbaka när man umgås med honom tyvär :( tack vare alla kränkningar både jag och alex får samt all manipulation.
Val 2.
Sluta äta dvs svälta
gå ner till 40kg minst
förstöra hela kroppen samt utveckling
stimulera anorexin ett tag samt vara tillfälligt glad när man loosat vikt.
förlora alla kompisar
vara osocial
ensam
deprimerad
anhöriga oroliga
tvinags sluta skolan
ingen ork
ingen livslust
dåliga betyg
hög frånvaro i skolan
Ja vad ska jag välja då?
klart som fan att man väljer alternativ nr 1,
Men så är man ju också fast som en jäkla magnet vid val nr 2 även fast det inte alls är det hållet man vill gå.
jaha så vad ska jag söga m det här då?
Jag har ju misslyckads rejält med att försöka få ihop ett bra och roligt inlägg.
jaha bättre lycka nästa gång då hehe
Carro
Middag
Jag och mamma åt middag själva idag eftersom att Alex är ute med sina kompisar.
Vi åt bara potatisbullar, omellet och lite sallad.
Mamma ville laga nått som gick fort eftersom att Sotiris ska komma, så det fick bli det.
Plus att mamma tvingade i mig en Näringsdryck också :S
Satt nu är det bara kvällsmålet kvar då.
Fan asså mamma bad mig våga mig innan vi åt, och jag väger tydligen under 47kg nu och är över 170cm lång, så mamma fick panik och tvingade i mig en näringsdryck.
Eftersom att jag själv börjar märka att ju mer jag går ner i vikt desto mer går jag in i mig själv, och mår dåligt psykiskt och fysisk, så har jag bestämt mig för eller ja snarare funderar över om jag inte skulle börja äta lite bättre.
men hur fan ska det gå till?
tror att jag kommer misslyckas med allting just nu.
Känns som en så stor risk att bara helt plötsligt börja äta.
men men..nu ska jag iväg och skriva en svenska uppsats på datorn.
Ha en trevlig kväll
Carro
Drack den iförsig i vaniljsmak, skulle aldrig kunna tänka mig att drick apelsin fy fan va hemskt det verkar.
nej vanilj är hemsk nog :S
Förjävlig skoldag!
Stack från skolan vid kvart över ett tiden.
Hela dagen har varit ett rent jävla helvete, och nu sitter jag här med jordens huvudverk.
Alla andra sitter och räknar matte just nu och efter det skulle jag haft franska.
Men jag pallade verkligen inte mer idag :( jag gör verkligen allt för att det inte ska bli som förra året, och jag vet att jag ALDRIG kommer sjunka så lågt igen, jag skulle verkligen ALDRIG att tillåta det.
Egentligen får jag ju skylla mig själv lite efter hur jag mår idag.
Det var jag som sket i frukosten, det var jag som bara åt 3ynka grukskivor till lunch och knappt det, och jag har inte druckigt något idag, och knappt sovit något inatt.
Kanske inte så konstigt att jag mår såhär just nu :(
Men som man säger, man lär sig ju utav sina misstag, min kropp klarar sig inte utan mat och vatten så är det bara, det finns det ju ingen som gör.
men jag av alla människor vill ju så gärna tro på att min kropp skulle klara sig utan mat och vätska,
Skulle det här vart för ett år sedan, så had ejag skitigt i hur jag mår och fortsatt svälta dagarna ut.
Men jag har vart med om så jäkla m ycket skit tack vare mina ätstörningar och jag VLL inte dit igen.
Jag dör mycket hellre, och jag MENAR DET.
Så aldrig mer att jag skiter i frukosten och lunchen, hur fan ska man klara av skolan då hade jag tänkt?
nej jag gör inte om det här absolut inte, och det är inte för att jag verkligen bryr mig om att min kropp ska må bra o blablabla nej utan jag vill verkligen inte att det blir som för ett år sedan, jag vill inte heller att mina anhöriga ska mås omd em gjorde förra året, tack vare ätstörningarna.
vanligtvis skulle jag skyllt på mig själv och tyckt att allt skulle vart mitt fel.
Men jag vet bättre nu! jag vet att vad än ätstörningarna skriker i mitt huvud, så är det inte mitt fel att jag fått dem.
Så nu tänkte jag gå koka lite the, sätta på en bra film och äta något litet.
usch jag kände verkligen en klump i magen när jag skrev orden "äta något litet" kanske borde det räcka med att bara dricka lite the .
Fan asså, jag vågar inte gå äta min risifrutti, inte nu när jag klarat allting så bra den här dagen.
fan jag hatar verkligen mitt liv just nu.
Men det är bara just nu, om några timmar så kanske jag mår lite bättre, känner ju vekrligen hur anorexin försöker ta kontrollen över mig bara för att jag inte ätit nått idag.
Men jag tänker fan inte låta det ske, inte när min kropp redan mår såhär.
Så bara för att hämnas lite, så kanske jag gör två mackor till risifruttin eller nått moahaha ..
kramar
Carro
Hur ska det sluta!
Idag efter Nike mötet så har dagen fullständigt varit skit!!
ja jag har ju skrivit allt i mitt förra inlägg om hur det blir i nu fortsättningen.
Dem på Nike hotar med att jag måste sluta skolan om jag inte går upp i vikt.
Jag vet ju att det är för mitt eget bästa, men jag kan bara inte tro på något annat än att dem bara vill jävlas med mig för att göra allt i sin makt för att göra så att jag går upp i vikt.
Med all denna psykiska stress jag upplevt idag vet jag verkligen inte hur jag ska palla med skolan imorgon.
Det kommer bara in massor av nya saker nu som sätter jävligt hög press på mig just nu, hur fan ska jag då klara av att änns stanna i vikt?
Jag vet att jag kommer få ett riktigt psykbryt imorgon om jag väger över 46kg, vilket jag säkert kommer ligga och grubbla över nu hela natten.
Hur mycket kommer vågen stå på imorgon då tror d? osv..
Hur kommer jag va i skolan?
Det ända jag kan tänka på när det gäller skolan är att jag är så JÄVLA glad över att inte gå i Engelbrekt längre.
Hade jag gått kvar där nu, så hade jag säkert fått flytta in i lägenheterna på SCÄ för länge sen.
Men det ända som känns positivt just nu är att det går bra i skolan iallafall.
Men har så jävla mycket möten och shit varenda jävla dag.
Kan jag inte bara få gå i skolan och sen gå hem nåndag?
Nej då idag var det Nike, och piano,
Imorgon är det tandläkare och Bup (som jag inte änns tänker gå kvar på, känns lite meningslöst eftersom att hon bara försöker komma fram till varför jag inte ville äta)
Men jag äter ju, jag menar så farligt är det inte, tycker nog att dem på Nike överdriver lite när dem säger att det är Akut nu,
Känns inte som att jag tar mig själv på alvar längre, så som jag ser ut och väger
men hur som helst, så har skolan blivit en lättnad iallafall.
Nu gäller det bara att få fart på maten nu också, vilket jag vet att jag inte klarar i dem här omständigheterna.
Jag kan lika gärna ge upp!
Jag vet att det kanske inte är det bästa valet, men tror nog att det är det bästa just nu!
pallar verkligen inte med alla möten och shit just nu, alla jäkla prov, betygen, osv.
Men nu satsar jag jävligt mycket på mina betyg, känns som att jag använder det istället för att tänka på maten.
då menar jag att jag hellre fokuserar på det än på att bli frisk och normal.
Vist vill jag ju bli normal men vafan.. Inte just nu.
Det är som mamma och hennes rökning, hon försöker bara sluta röka när allting går bra i hennes liv, och sen så fort någonting går dåligt eller är jobbigt, så tar man till med en lösning, och anledning till att slippa sluta såklart.
Jag säger som hon.
Det är inte min tid till att bli frisk nu, måste nog lugna ner mitt liv lite först, för just nu har jag absolut inte någon tid till att fokusera på mina problem.
Måste få bra betyg, samt lyckas med det "normala" först.
Och sen kommer alla jäkla problem.
I vanliga fall hade jag bara skyllt på mig själv och tänkt att jag bara förstör för mig själv osv, men så säge rjag inte idag.
Nej det är alla omständigheterna jag tänker skylla på.
Som sagt, har förmycket annat att tänka på nu, att bli frisk kommer sen.
Har ju inte rikigt tid att sluta skolan nu och börja någon behandling osv, nej nu fokuserar jag på mina betyg och andra resultat.
Så, så ligger det till. Och det funkar faktiskt!
Jag mår jätte bra.
jag vet ju att jag bara vill gå ner till 43kg för att bli lycklig, Men en del av mig vet ju att det bara kommer göra mig olyckligare.
Men efter varje kg jag loosar så känner jag mig bara mer och mer lyckad som person, allt annat kvittar lixom .
nej usch vad det här är svårt att komma fram till, nu skrev jag bara ner lite av det som försigår i mitt huvud alltså.
Men det jag mest ville komma fram till var att imorgon börjar jag vid 10,30 och ska ju till tandläkaren vid 13.50, vilket betyder att jag bara är med på svenskan, bilden och lite av matten.
Missar dock bara den hemska franskan så det är okej.
MEN hur i helvete ska jag palla med skolan nu när jag börjat må såhär?
Allting är ju i stort sett mitt fel, det är ju mitt fel att jag mår såhär, satt jag får helt enkelt skylla mig själv.
Kommer nog inte direkt vara på topform i morgon i skolan, men vad ska jag göra?
Skulle så gärna vilja bli den normala tjej jag en gång var, men just nu hittar jag ingen jäkla motivation, så just nu ignorerar jag situationen och väntar på att jag ska hitta någon sorts motivation, vilket jag tyvär inte tror att jag kommer hitta.
Men jag ska försöka!
Kramar
Carro
Allting höll ju på att bli så bra!
Jag vart as trött, och hade lust att bara lägga mig ner på bänken och somna in.
Efter Skolan alltså vid 14.00 så hämtade pappa mig, och han skussade Regina till Bredäng och vi bortsatte mot Nike.
Jag har gått ner ytterligare 1kg och ligger enligt dem på kraftig viktnedgång.
Hela mötet var rakt åt helvete, det ända pappa gjorde var att sitta och skylla allting på mamma, samt vara otrevlig mot mig, Vart lite rädd till och med när Läkaren och Christina lämnade rummet ett tag.
Så rädd att han ska säga något riktigt taskigt, som han ibland brukar säga.
Satt faktiskt förr någon dag sen och läste igenom min gamla dagbok från första halvåret 2007, då när mitt liv verkligen var perfekt.
Då kom jag på att det kanske inte alls var så perfekt, men en sak fastnade jag verkligen på.
Det var en kväll, jag och Alex var hos pappa, och vi satt och kollade på Sveriges smartaste barn, och jag råkade då svara fel på en av frågorna, Då får man såklart en komentar som
- om du fortsätter sådär , så kommer du fortsätta vara så jävla dum.
Men det var bara en grej som jag kom på mitt i inlägget hehe, mitt huvud kryllar av negativa saker just nu, så kan inte tänka mig att detta inlägg alls kommer bli något bra fördelat.
men hur som helst, så hotade läkaren med att jag måste sluta skolan om det fortsätter såhär, och pappa var as arg, och jag satt och grät osv.
Så allt gick HELT åt helvete!
Önskar verkligen att allt kunde vara som förr, då man knappt viste vad kalorier var för något, då man inte kom ihåg vad man åt till middag dagen innan osv..
Så när jag kom hem från nike dvs för 20 minuter sen, så ringde jag först upp mamma, och kollade på Christina hade pratat med henne,
och ja det hade hon, och mamma har redan ringt upp Lisa och kollat så att det finns en färdig portion i matsalen varje dag.
Samt ringt till Mia i skolan, och Mia ska se till att jag får ett mellis från kafeterian varje dag alltså antingen en yoggi eller en risifrutti.
plus beställa in nya nutridrinkar.
jag höll nästan på svimma när mamma sa att jag behövde nya nutridrinkar!
Allting som höll på bli så bra.
Jag Mår jävligt mycket bättre än jag gjort på länge osv, och så ska jag förstöra det...!!!
Varför!!
kan inte allting bara vara som det är, FAN att jag hade gått ner i vikt.
hade jag bara varit lite smart så hade kag druckt en liter cola light innan jag vägdes, då hade jag verkligen inte mått såhär nu, mamma hade inte gjort allt det där, samt pappa skulle inte vara så jävla förbannad.
Fan asså jag ställer ju bara till med massa problem för dem.
Jag vet ju att jag bara förstör för mig själv om jag skulle dricka mycket innan en vägning, men det är inte för att jag tänker på mig själv.
Det är för att jag vill att allt ska fortsätta vara som det varit,
Jag vll inte att mamma och pappa ska gå runt och vara oroliga för mig osv, jag förstör hellre för mig själv än för dem!
Dem senaste veckorna har verkligen vart perfekta, Mamma har inte vart orolig för mig, det harh on själv sagt! Att hon mår mycket bättre nu när jag gör det osv.
Pappa har ju vart i cypern så honom vet jag inget om , men kan inte tänka mig att han vart nått orolig absolut inte, inte om jag känner pappa rätt.
Så nu sitter jag verkligen i skiten alltså!!
hur fan ska jag palla med skolan imårrn? måste på nått sätt försöka lugna ner mig!
Ska prata med mamma när jag kommer hem, om allting osv, men sålänge? fy fan!
Ha det bra
Carro
fryser
Sitter just nu och fryser och fryser.
varför fryser jag?
Jag har frysit nu i ca 5 timmar och jag börjar få ont i ryggen av att ha axlarna så upptryckta.
Men jag kan verkligen inte slappna av för jag bara fryser och fryser.
hade jag gått ner i vikt så hade jag förstått varför.
Men vikten vilar stadigt på samma vikt, och bmiet är kvar på 16, eller vad det nu var.
Vet ni vad jag tror är anledningen till att jag inte fortsätter att gå ner i vikt till sådär 44kg eller någoting.
Jo jag tror att det är för att jag har för stor kunskap om människo kroppen och sjukdomen.
Jag vet inte hur mycket böcker jag har läst om vad som händer i kroppen och jag vet ju själv hur jag mådde när jag var där nere på botten, som jag var i mars eller när det var.
Jag vill inte tillbax dit.
Jag vet så mycket, eftersom att jag har läst så många böcker om tjejer som blivit inlagda, matade med sond och hur deras liv har varit.
"jätten i spegeln " är ett exempel.
Jag vill vekrligen inte leva som hon en gång gjort, och jag vill heller inte att mina föräldrar ska göra det.
Jag vet för mycker om just anorexi och har sett så mycket program som tex Dr. Phil och alla dem där.
Jag vill verkligen inte leva som dem, inte för min skull, utan för mina föräldrars skull.
Jag vill ju inte att dem ska dras med det här en så lång period.
Även så är jag så jävla rädd att ge bort kontrollen till tex dem på nike.
Och våga gå upp i vikt.
jag kan inte lita på att jag kommer må bättre om jag går upp i ivkt.
Eftersom en röst säger mig att jg bara blir lycklig vid 44kg medans en annan säger att jag bara blir lycklig om jag går upp till normalvikt.
Men alla andra som blivit friska säger ju att man tillslut lär sig acceptera sin kropp, och därmed är mycket lyckligare som normalviktig än med ett bmi på 14.
ändå så sitter jag och väger på den frågan.
vad fan är det för fel på mig? det är klart att det där gäller mig också.
men varför kan jag inte tro på det?
kanske är jag för sjuk för att änns orka gå kvar i skolan, kanske borde säka behandling eller nått sånt.
men jag vågar verkligen inte det.
Eftersom att jag trots allt väger 48kg till mina 173cm.
skulle någon ta mig på alvar?
nej jag skulle säkert bara få gå på massa psykologsamtal som jag vet inte änns hjälper.
Eller så skulle dem säga som dem på nike, ja men det är bara att äta alla sina sex mål om dagen och sen så blir allting bra.
Är det verkligen värt att riskera sitt liv och gå ner ännu mer i vikt bara för att få bra vård som jag inte änns förkänar.
menj ag tänker inte att jag vill bli frisk för min egen skull utan jag tänker mer på att jag gör det för min familjsskull.
räcker det om jag försöker prata med christina på torsdag,? men vad ska jag prata om?
jag försökte säga det på förra mötet, men då sa hon bara att jag skulle äta alla sex mål, gå upp i vikt och sen löser sig allt.
Men jag orkar inte äta alla 6 mål, det är ju just dem jag behöver hjälp med.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv klara av det här på egen hand.
Mina tankar
På måndag börjar skolan :( och det är verkligen inte någonting jag ser fram imot.
vet inte om jag kommer klara av skolan i höst, känns väldigt osäkert.
Men jag vill verkligen bli frisk från allt det här, vet bara inte hur i helvete jag ska orka se min kropp bli större och större.
Jag vet att jag inte kommer bli frisk utan behandling, det är ju självklart, inget stöd hemifrån, ingen behandling, en liten liten vilja men ingen ork, ja jag ser ju själv att detta bara kan gå åt ett håll.
Men just nu känner jag bara stor press inför att börja skolan. mamma har ju pratat med min gympalärare Lina och Min mentor Lisa om mig och mina problem och så.
Lisa sa att det är fler i skolan som hålle på banta och allt vad vi ungdomar gör nuförtiden. Och Linda sa typ att åå shit om inte hon är med på gympan så komme ju inte Irena heller vara med på gympan.
Och då är det ju självklart att jag tänker vara med på gympan.
och båda sa att dem ser jätte framimot att få träffa mig igen på måndag och att allt komme gå bra.
Men jag kommer verkligen skämmas ihjäl nu. Mamma har sagt att jag har fått en ätstörning, och dem kommer se mig och tänka?
gud vilket fetto, dem måste ha tagit fel eller nått, carro kan ju inte alls ha någon form av Anorexi.
Jag vet att det här kommer bli ett av mina tråkiga inlägg nu igen MEN jag måste skriva av mig, och vart skull ejag kunna göra det utom här i bloggen?
När jag vägde mig i morse stog vågen på 48.1kg vilket den också gjorde för två dagar sen. Men sist jag vägde 48 för några veckor sen, så kändes det okej, jag menar jag skrev ju det i något inlägg, att den vikten kändes helt okej och så.
Men inte nu längre. det spelar ingen roll vad jag väger jag känner mig ändå äcklig och ful, faktiskt ännu äckligare än när jag var normalviktig.
Hur kan det komma sig?? hjälper det om jag går ner mer i vikt?
Det är två saker jag har att välja mellan!!
Anorexin
Gå ner till 44 kg
förlora alla kompisar
dåliga betyg i skolan
okonsenterad
trött/hängig
ohälsosam kropp
ännu mer tankar kring mat och vikt
isolerad
osocial
låst som person
känna sig fräshare??
Lyckligare???
deprimerad
Friskt och normalt liv
Acceptera en vikt uppgång till ungefär normal vikten som är på 58-60kg till mina 173cm
gladare
hälsosammare
acceptera att jag blir större
konsentrerad i skolan
social
närvarande
lycklig
normal
vanlig
få motionera och utan att gå ont i hjärtat
finare hud/hår
växa och utväcklas till en normal kvinna
tankarna och Anorexin försvinner tillslut, men för att det ska försvinna så krävs det att jag går upp i vikt. Men det är det jag är mest rädd för.
tänks en när jag står där och väger 60kg men fortfarande mår lika psykiskt dåligt, då kommer ingen inte änns mamma ta mig på alvar, vilket kommer betyda att jag kommer må ännu dåligare.
eftersom att det tar lite tid innan det försvinner.
Anledningar till att jag inte vågar/kan gå upp i vikt
Får jämt komentarer om min vikt och utseende.
Folk tex vissa personer frågar jämt vad jag väger nu osv
Mamma väger mig och när hon ser att jag gått upp i vikt driver hon och säger - åå nej har du gått upp i ivìkt? ska du gå bli deprimerad nu? å nej va farligt, blir du rädd nu när du väger så mycket? jag håller på börja gråta och KVÄVS av iritation, och det får mig att vilja gå ner ännu mer.
En del personer klämmer på tex min arm och komenterar att nu ser du normal ut, men här är du fortfarande för smal men här är det bra.
Alex och mamma skyller på mig om sjukdomen och säger att jag är dum i huvudet osv bara för att jag inte kan gå upp i vikt
Mamma bara klagar på att allt är hennes fel eftersom att hon läste i boken jätten i spegeln om vissa saker man absolut inte ska göra som tex tjata om vikten, hota med saker osv utan att göra något åt det,
fattar inte hon varför jag vill få henne att läsa böckerna? det är ju för att hon ska få bättre självförtroende och kanske bättre sig på sakerna hon kan göra fel ibland, så att hon själv kan få bättre självkänsa, dvs kanske hon borde veta på vilken sätt hon kan pucha mig på och inte bara trycka ner mig och sen sitta och säga att allt är hennes fel. för det är det INTE.
Vågar inte gå upp i vikt PGA rädd för reaktioner som -men hallå du ser ju normal ut, eller nu ser man att du börjar gå upp i vikt, som min farbror sa till mig i våras när jag gick upp till 52kg.
Vare sig jag äter eller inte, som kommer jag alltid att vara "flickan som inte äter" tex jag hade ätit enligt mina sheman i nån månad, jag började se friskare ut fysiskt och var gladare osv.
jag sa till pappa att jag blivit förkyld
han sa- aa men det är för att du inte äter
jag- jo men jag äter ju nu plus tar massa nutririnkar
han- aa men du äter inte RÄTT
jag tänker- äter jag onyttigt eller? mycket fet och kolhydratsrik mat?
jag- jo jag äter vist nyttigt
han- nej det gör du inte, du äter bara massa skit
Om folk hela tiden ska se mig som ett ätstört barn som inte äter. Varför ska jag då börja äta? dem säger ju ändå att jag inte äter, då kan jag lika gärna skita i det eftersom att dem ändå inte tror att jag gör det, eller aa så känns det iallafall..
så vad är detta för jävla sjukdom jag hamnat i??
jag har aldrig kroppsfixerad eller brytt mig om vad jag ätit.
förut kunde jag sitta och nästan vräka i mig ostbågar (gillar inte chips XD) framför tex IDOL, nu kan jag inte änss kolla på dem.
när jag gick i femman, så fick jag och mamma ett ryck och vi satt och åt en varsin Kinapuffs påse varje kväll, framför onaturliga fenomèn.
Jag åt typ godis varje dag, mc donalds en gång i veckan minst ibland två gånger om dagen.
Okej nu är det inte så att det där skulle vara hälsosamt, men det är bättre än det här..
Jag menar jag har ju varit smal hela livet. Aldrig haft ett BMI på över 19.
Jag kan själv inte förstå VARFÖR jag inte kan gå upp till normalvikten. Men det beror nog mest på rädsla av vad andra människor ska säga osv.
skulle vara mycket lättare om något hände och jag vaknade helt fri.
kanske borde jag ta kontakt med prästen som gjorde en 13 årig flicka fri från ätstörningar.
haha nu låter jag verkligen jävligt desperat, men det blir man när man lever såhär.
Hade jag haft nått annat att fokusera på i livet, så hade jag nog inte vart såhär idag.
TEX nu ska jag börja på Showdans, som på lets dance och hade jag tex fokuserat mer på det, så hade jag ju inte haft så tråkigt att jag börjat banta.
jag hade ju tänkt på annat.
men en tillfällig sak jag gör, för att hålla tankarna borta från huvudet är att spela Sims.
Då är man så inne i spelet att man nästan är helt borta själv hehe faktiskt det bästa som håller det borta från mig just nu.
Sen så får jag se hur det blir med dansen, kanske också kan hålla tankarna borta på nått sätt.
För det är som en magnet. ta två magneter och sätt ihop.
ena magneten är anorexin och andra är jag. Jag kan ju försöka komma loss men Ätstörningen drar mig hela tiden tills sig vilket gör det jävligt svårt att komma loss, om man nu inte får någon hjälp dvs. det är som att dras in i en ström, svårt att komma loss lixom.
haha kanske inte det bästa exemplet. men det är omöjligt för en som aldrig har vart här, där jag är idag att förstå det här.
Men men..ville nog mest bara skriva lite över hur jag kände just nu och så..'
Ha en jätte bra kväll nu allihopa och glöm inte bort att aldrig börja banta om man nu verkligen inte behöver det.
Livet är för kort för att bantas bort, så njut av era liv hehe
Bli inte som mig!!
Många kramar
Carro
en bok jag nyss beställt :P
Nike mötet
och vi började med att väga mig, vilket kändes väldigt konstig nu när det var runt två månader sen jag vägde mig där senast.
och eftersom att jag hade gått ner i vikt så belv Christina Orolig.
Men jag kände mig lite dum på mötet, eftersom att jag inte rikitgt viste vad jag skulle prata om på mötet, så vart det att jag bara satt helt tyst och typ bara sa -ja -nej och jag vet inte :P
Jag som hadeså mycket att säga, det kom inte fram ett skit.
och pappa satt och skyllde allting på mamma och sa att det är bara för att hon inte lagar någon bra mat som jag blivit såhär, och jag satt där och häll på spricka av iritation när jag var där.
där här är inte någon jävla sjukdom man får av "äcklig" mat, pappa vet inte alls vad mamma lagar för mat, han tror att vi sitter och äter pommes med korv varenda jävla dag.
men mamma lagar ju vanlig mat som spaggetti och köttfärssås, köttbullar och potatis, ris och grillad kyckling ja vanlig husmanskost.
och pappa fick nästan en chock när han hörde att vi åt korv på Nike.
Det är ju vanlig husmanskost ju. Jag tycker inte att det är nått fel på den helt enkelt.
men det jag ville komma fram till att det här är en sjukdom som handlar om självkänsla och inte om mat egentligen.
jag satt och tänkte på det igår, jag menar jag tror ju att jag kommer bli världens lyckligaste om jag gick ner till 44kg.
men kommer jag verkligen det? det ligger ju inte alls i kilona över hur lycklig man är, eller det läste jag på nätet igår kväll, när jag hade nån sorts ångestattak igen. Och det ficm mig faktiskt att tänka efter,
Men hursom helst, så pratade vi inte om så mycket på nike, bara att hon ville ha ett till möte med någon läkare om två veckor och se hur vi ska göra nu.
och sen så tyckte hon att jag skulle börja i skolan på halvtid också men det kan jag inte göra, för jag måste ha så bra beyg som möjligt nu när vi börjar få betyg.
Efter Mötet ringde hon mamma, och berättade att jag börjar gå tillbaka och att hon var orolig och så.
Vilket gav mamma ännu sämre självförtroende eftersom att mamma tror att allting är hennes fel, eftersom att det är hon som låtigt migäta som jag gör.
Så ja vad ska jag säga, allting är katastrof just nu, men jag får väll se vad som händer på näste nike mötet med läkaren
kramar
Carro
Falla tillbaka?
Ibland börjar jag undra och särskillt nu.
jag menar jag har inte slutat umgås med folk. Jag orkar ju sånt, men har ju inte träffat kompisar sen jag var på ung 08 med Linnea och Alma.
Det kanske bara inte funnits något tillfälle helt enkelt, men någon som jag verkligen skulle vilja träffa nån dag nu, är Sandra.
Det var ju ett tag sen nu.
och snart börjar skolan :/ börjar bli jätte orolig nu.
Tänk om allt blir lika hemskt som 7an?
Det får bara inte hända, för då vet jag inte vad jag gör!!
Pratade med mamma om det, men hon säger att det på nått sätt känns positivt just nu, så hon tror inte att det blir som i 7an.
Men vi får väll se hur det går
Carro
Jogga
Nej nu ska jag snart gå ut och jogga
Men först ska jag höra med mamma om när hon kommer hem.
Så att jag inte är ute när hon kommer.
Kanske går ut när hon har kommigt.
Men jag ska iallafall ut idag 1.5 timme minst.
för att det är ingen ide att fortsätta kämpa längre, jag menar inte att jag ger upp.
Men jag vet att det inte går utan proffesionell hjälp vare sig jag vill eller inte.
Är det så att jag nu vill bli frisk, så är det hjälpen som gäller.
För här där jag är idag, så är det omöjligt att bli frisk annars, särskillt när man bara får massa skit från anhöriga.
men jag sitter fortfarande mittemellan att fortsätta var såhär eller bli vanlig.
Kan det inte bara komma nånting, bara nånting litet som som övertygar mig om vilken sida jag ska välja.
letar dagligen efter anledningar.
men om jag skulle ta och gå ner till 44kg vilket betyder -4kg och sen håller mig på den vikten, går det kanske inte bra då?
men hur i helvete ska jag göra nåt jag börjar i skolan , jag menar äter jag inte på morgonen och lunchen så kan jag inte konsentrera mig, och äter jag inte middag så kan jag inte sova, vilket betyder okonsentraion i skolan, vilket leder till dåliga betyg, vilket leder till dåligt gymnasium, vilket betyder dålig utbildning vilket netyder helt misslyckad i livet sen, om jag nu inte vill bli nått som inte kräver så hög utbildning jag menar man behöverj u inte bli värsta saken.
Bara man blirnått man vill bli.
men jaja ha en bra dag nu och sorry för alla tråkiga inlägg idag
kramar
Carro
Idag är ingen bra dag
Det märkte jag, när jag klädde på mig, och satte upp håret, redo för en ny bild till bloggen.
Men nej, det går inte.
Jag ser äcklig ut, ni vill inte se mig.
Förra gången jag mådde såhär, det var för 8 dar sen, så var det mamma som stod i vägen för allting.
Nu är det jag som står ivägen för mig själv.
Mamma jobbar, hon ser inte vad jag gör. Jag kan skita i allt idag.
och det tänker jag göra.
bara idag jag lovar
hoppas att min bok kommer idag så att jag kan sitta och läsa den istället för att sitta här och ora mig.
mamma pratade med mina blivande lärare igår.
Om gymnastiken.
Och dem har kommigt överens om att jag ska börja att vara med på gympan igen, men kansek inte att jag ska köra slut på mig själv.
mamma har pratat med min mentor som blir Lisa, och en till på skolan nämligen Mia vet om mina problem.
Tror hon då på alvar att jag kan komma dit, så som jag ser ut idag.
Herrigud det är bara några dagar dit.
dem kommer inte ta mig på alvar om jag ser ut såhär, jag lovar Linda kommer skratta och undra vad fan mamma har pratat om.
Kolla på henne, det är juklart att hon ska vara med på gympan, hon ser inte mer än frisk ut.
mamma jobbar och jag är hemma här själv, jag behöver inte energi för att orka idag för jag ska ändå bara vara hemma.
Jag orkar inte, hur fan ska jag klara av 8an
Måste ju äta för att klara av allt, jag vill inte bli osocial som var jag var förut, jag vill inte vara så jävla kännslig att jag börjar gråta bara någon kollar på mig, (jag vet ju vad ni tänker)
allt jag vill är att vara smal.
och jag skulle kunna klara av det.
men dets om hindrar mig
Är det jag kommer förlora.
Jag kommer förstöra mitt liv mer än jag redan har gjort. varför kan jag inte bara acceptera mig själv?
åå just nu behöver jag verkligen motivation till att bli frisk eftersom att jag tycks ha slut på den idag.
Här är lite grejor jag hittat på nätet om Ätstörningar och anorexi!
Självhat försämrar prognos vid ätstörningar
Negativ självbild med starka inslag av självhat är det största hindret i behandlingen av personer med ätstörningar. Oavsett typ av ätstörning, patientens vikt, kräkbeteende och liknande är negativ självbild den viktigaste prognosfaktorn, visar en ny doktorsavhandling från Karolinska Institutet.
Avhandlingen är en sammanställning av ett stort forskningsprojekt om ätstörningar som pågått under tre år vid femton kliniker i landet. Psykologen Caroline Björck vid Karolinska Institutet har följt stora grupper av patienter (400-800 i respektive studie) med anorexi, bulimi och andra ätstörningar, och undersökt olika faktorer av betydelse för behandlingsresultatet. Tvärtemot vad hon hade förväntat sig var patienternas självbild den starkaste prognosfaktorn.
- Att en negativ självbild ofta förekommer hos patienter med anorexi och bulimi visste vi sedan tidigare. Men att en negativ självbild kopplad till starkt självhat är viktigare för behandlingsutfallet än tyngden i diagnosen, det var för oss en nyhet. Vi hade trott att andra faktorer skulle spela en större roll, säger Caroline Björck.
Caroline Björck har i sina studier undersökt självbilden hos stora patientgrupper med fler ätstörningsdiagnoser jämfört med andra internationella studier. Dessa har varit begränsade till anorexi och bulimi, men Caroline Björck har även inkluderat patienter med icke-typiska ätstörningar, som inte uppfyller alla de diagnostiska kriterier som gäller för anorexi och bulimi. Genomsnittsåldern på patienterna var 24 år och de flesta hade haft sina ätstörningar i cirka åtta år.
Patienter som har en självbild med starka inslag av självhat bär på mycket inåtvänd ilska och kan ha ett självdestruktivt beteende. De har ofta en känsla av att inte duga och kan exempelvis betrakta sig själva som sin egen värsta fiende. Dessa patienter är oerhört känsliga för ord och kommentarer som de kan uppfatta som kritik och som kan förstärka deras redan negativa självbild. Patienter med negativ självbild kan ha omedvetna förväntningar på att bli negativt bemötta. Enligt Caroline Björck är det viktigt att identifiera dessa patienter i ett tidigt skede av behandlingen för att relationen med terapeuten ska bli bra, och det finns bra metoder för att göra detta. Samtidigt rapporteras i avhandlingen att om självhatet försvinner kan prognosen förbättras radikalt.
- Patienter med ätstörningar är ibland i så dåligt skick att de först måste få medicinsk behandling, men studierna visar att det är centralt att tidigt väva in psykologiska behandlingsmetoder som fokuserar på patientens självbild för att komma till rätta med ätstörningarna.
Studierna visar också att patienter som hoppade av behandlingen hade mindre negativ självbild, färre psykologiska problem jämfört med patienter som fortsatte behandlingen. Avhoppet kom i regel efter 4-6 månader och Caroline Björck tolkar det som att patienterna då kände sig kapabla att klara sig själva med den hjälp de fått. Sena avhopp leder inte nödvändigtvis till sämre utfall.
Patienter som rapporterade att de var missnöjda med behandlingen hade en mer negativ självbild och mer ätstörningssymtom. Dessa patienter hade haft högre förväntningar på att få en mer insiktsorienterad behandling snarare än att få hjälp med att kontrollera sina matvanor. Caroline Björck menar att behandling av ätstörningar måste hjälpa patienter att kontrollera sina matvanor, men måste bli bättre på att bemöta patienter som har ett stort behov av psykologiskt orienterad behandling. (karolinska)
Anorexia nervosa, nervös aptitlöshet, drabbar främst flickor i åldern 12-20 år. Anorexia nervosa kan börja som en oskyldig bantningsperiod där bantningen inte upphör utan övergår i självsvält. Den som är ung bör inte tveka att söka hjälp. Den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, kan erbjuda samtal med en psykolog.
Anorexia nervosa och bulimia nervosa är de två vanligaste ätstörningarna hos unga människor. Den som har anorexia nervosa är mycket rädd för att gå upp i vikt. Även om man väger alldeles för litet, uppfattar man sig själv som överviktig, samtidigt som ätande leder till ångest.
Sjukdomen har troligtvis flera orsaker, både psykologiska och biologiska faktorer. Kulturella förhållanden med det slanka, kvinnliga skönhetsideal som vi har i västvärlden kan vara en av faktorerna. Svåra perioder eller händelser som pubertet, dödsfall eller en familjekris kan också utlösa anorexia nervosa.
Viljan att gå ner i vikt hänger ganska ofta samman med andra psykologiska faktorer, som att man ställer orimligt höga krav på sig själv och har ett stort behov av kontroll. Att äta och gå upp i vikt kan kännas som brist på kontroll.
Det finns likheter mellan anorexia nervosa och bulimia nervosa när det gäller rädslan att bli tjock och längtan efter att gå ner i vikt. Det är inte ovanligt att anorexia nervosa övergår i bulimia nervosa. Cirka hälften av de som haft anorexia nervosa får sedan bulimia nervosa. Tillstånden kan också överlappa varandra.
Anorexia nervosa kan vara mer eller mindre allvarlig. Hos en del går sjukdomen över inom ett år, hos andra kan den fortsätta i flera år. I svåra fall kan anorexia nervosa leda till döden.
Symtom
Det är vanligt att den som har anorexia nervosa blir mycket skicklig på att dölja sina problem för omgivningen, även för föräldrar och nära vänner.
Den som har anorexia nervosa:
- ägnar sig mycket åt att tänka på mat och kalorier. Ofta bestämmer man precis hur mycket man får äta och sedan hur mycket man måste motionera för att förbruka det man ätit. Överdriven motion i kombination med lite föda leder till kraftig viktminskning
- är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
- känner sig fet, även om ens vikt är mycket lägre än den hos andra med samma längd och i samma ålder
- får uppehåll i sina menstruationer
- isolerar sig socialt, drar sig undan kamrater, undviker fester och liknande
- ändrar sina matvanor
- börjar ibland använda läkemedel, till exempel laxermedel och vätskedrivande medel, för att gå ned i vikt
- framkallar ibland kräkningar för att gå ner ännu mer i vikt
- får förstoppning och magont
- får problem med att koncentrera sig
- får sömnsvårigheter
- blir lättretlig.
jaja jag vet inte om jag har nån lust att skriva nånting mer nu.
kramar
carro
Matshema
Mitt Matshema från Nike
Frukost: Två mackor med 1tsk smör och pålägg, en skål med 2.5dl yohurt med 1dl musli och 2dl juice.
mellis: olika men tex En risifrutti, en frukt samt en näringsdryck
Lunch: en portion mat 2.5dl mjölk
mellis: olika men 2dl yoghurt 0.5dl musli, en frukt och en näringsdryck
middag: En portion mat med 2.5dl mjölk
kvällsmål: ett mellis tex en smörgås 1tsk smör, en skiva ost och 2dl juice
Så det här var mitt matshema, nu ser det lite annurlunda ut.
Och det är ingen annan än mitt eget fel att jag inte klarar av alla dem här måltiderna. Så det går upp och ner varje dag.
men något jag aldrig fruskar mer är helt klart frukosten. Okej jag kanske inte äter lika mycket som jag egentligen ska, men jag äter den ändå,'
Och jag känner mig jävligt peppad till att bli frisk just nu, och jag mår också mycket bättre än vad jag gjort tidigare, så nog kan det inte göra så mycket om jag inte äter allt det här.
Ha det bra
Carro
