.

Min sommarhistoria

Sitter här och tänker och tänker...Sommaren har gått så otroligt fort! Och trots att vi inte gjorde något speciellt i sommar, så har det här varit en sommar som jag sent kommer att glömma. Allt som hände med min & Aminas tillbörjan plan men som sakta sakta smällte in mot verklighet! har ni sett filmen "Hur man blir av med en killa på 10 dagar"? har varit med om en liknande grej nu i sommar...fast det slutade självklart inte lika lyckligt som i filmen. Sitter här och funderar och tänker...Tänker på hur allting var förra sommaren! Då jag trodde att jag skulle tillbaka till Engelbrekt, när jag sprang ut och sprang det första jag gjorde varje morgon, då jag sällan umgicks något med Amina, då jag varken umgicks med NÅN! Allt jag var inne i var mat, motion och kaloriräknande. Men än idag ett år senare. Så är jag så förbannat rädd att hamna i samma sits som jag var i förra sommaren! Allt jag tänkte på var viken!, vad jag åt, och hur jag såg ut. Jag kommer ihåg första dagen i åttan, på kvällen stod jag framför spegeln i mina nya jeans och kände hur jag sakta men säkert började hyperventilera! Jag kollade på min spegelbild i spegeln och allt jag såg var fett,fett och åter fett! Trots att jag hade ett BMI på lite över 15 så kändes det som att jag rullade fram. Jag kommer så ihåg hur jag sprang in i köket och frågade mamma om jag var tjock. Men nej svarade hon, du är allderles för smal! Då kunde jag inte hålla gråten inne. Helt plötsligt bara mitt från ingenstans började jag storbölla och frågade hur hon kunde ljuga så för mig. Jag såg ju själv att jag såg ut som ett äckligt monster! Varför tvingade hon i mig alla äckliga näringsdrycker, varför var jag tvungen att äta enligt det där jävla matshemat! Allt jag ville var att vara smal! I skolan började jag gömma undan mat från lärarna. ALLA KOLLADE MIG! när dem gav mig en näringsdryck så slank den ner i fickan och sedan in i papperskorgen..Tillslut orkade jag inte mer! Jag ville vara som alla andra! Jag orkade inte med att börja storböla så fort jag satte min fot i matsalen. Varför hade jag drabbats av det här! Varför just jag? En natt vaknade jag av att mamma låg och grät. Jag gick upp för att kolla vad det var. Då sa hon att hon var så rädd för att jag skulle bli sjuk, bli magsjuk och gå ner ännu mer i vikt. Min kropp skulle inte klara det! Då sa det bara stopp för mig! Den 23 Oktober 2008 bestämde jag mig! Jag skulle bli normal! Jag började sakta men säkert att släppa på kontrollen och i Februari 2009 så var jag någurlunda frisk. Så frisk så att jag inte längre behövde ta dem där äckliga näringsdryckerna! Idag är jag friskförklarad från Anorexin och lever ett helt normalt liv! Men jag är fortfarande sjukt rädd, att jag ska hamna i skiten igen.

DÅ:

En smal och blond Carro

25 Oktober 2008. Två dagar hade gått, och jag kommer starkt ihåg hur äcklig jag kände mig på den där bilden! att vara så fet.. Det var skamligt!


September 2008

Idag Augusti 2009




Även fast jag inte är världens lyckligaste! Så är jag 100 gånger lyckligare idag än vad jag var 2008.
Hoppas starkt att mina inlägg kan komma att påverka unga tjejer OCH killar som hamnar eller är i samma sits som var i för ett år sedan. Jag vill att ni ska veta att det GÅR att blir frisk! Det är jag ett levande exempel på...

Tusen kramar♥

SV: Tack! joo det har jag :D

Vilken skillnad! And you're lookin' great! =)

Och de där jeansleggingsen är riktigt snygga!

måste säga att du är mycket snyggare nu! :)

Känner inte dej men kollat din blogg lite. Och när jag läste det här haha fick jag tårar i ögonen. Usch vad jobbigt men det var så bra att du klarade att bli frisk igen, för nu ser du jätte bra ut! Och din blogg är jätte intressant och bra så kommer nog fortsätta kolla.:) Ha det så bra

Bra inlägg, du ser mycket friskare och bättre ut nu! Duktigt att du klarade dig ur det där :)

du är så mkt snyggare nu carro! Hoppas du också tkr det(:<33

Stark som tusan

Du ska vara så otroligt stolt över dig själv.

Det är så många där ute som aldrig skulle

kunna klara det.Men du var en av dom!



Be proud! n_n

Bra gjort! :) Det är så här att jag är väldigt smal och liten själv, och jag undrar hur jag ska komma upp i vikt på ett bra sätt? kanske är en konstig fråga, men du verkar bra på detta?;)



Kram

Hej!

Väldigt starkt att klara av det. Även om tendenserna att bli sjukare finns kvar hela livet...

Jag har varit sjuk i anorexia nu i 11 år och har varit under så otroligt många behandlingar. Jag kommer aldrig bli frisk... jag har försökt med allt.



Var stolt över dig själv att du vände det så pass snabbt och inte var sjuk så länge.

Wow vilken skillnad, så mycket fräshare och snyggare nu! ser hälsosam ut nu. You go girl! =)

Tummen upp! :)

Hejsan! Gud,blev helt rörd av din berättelse. jag lider själv av aneroxia och har verkligen bestämt mig nu att klara det och bli frisk. men hur gjorde du för att bli frisk? följde du de där j*vla matschemat som ja förstår att du också tyckte eller hur gjorde du? behöver tips!

Tack på förhand! =) / L.

Fan va bra och modigt skrivet!

tacktacktack! jag kämpar och vill komma tillbaks till normalvikt. Detta gav mig en ytterligare kick. :)

Fan vad stolt jag blir över dig, fast än jag inte känner dig! Jag led av en ätstörning under drygt ett år, och jag gick ner tokmycket i vikt, men det var ingen som märkte någonting. "Du är smal," sa de bara. Ingen tänkte på varför jag tog så lite mat när det var middag ("jag är inte så hungrig, åt en stor lunch i skolan"), varför jag kom med ursäkter för att gå hem på lunchen under skoldagarna så att jag kunde äta en knäckemacka och känna mig "nyttig" och "hälsosam", varför jag skar upp maten i små bitar, drack vatten mellan varje liten bit, och sedan hetstränade efteråt. Jag är iofs lite glad för det, för det är ingen som håller koll på mig nu när jag är frisk (vilket de skulle ha gjort om de varit medvetna om att jag haft en ätstörning). Men nu är jag inte sjuk längre iaf. Jag lyckades ta mig ur sjukdomen på egen hand, och är otroligt glad för det. Mitt BMI är visserligen fortfarande för lågt, men det ligger väldigt nära normalvikt! :) Åter igen, är stolt över dig för att du lyckades ta dig ur det. Woop woop!