.

Okej, nu undrar ni säkert, varför jag döpt detta inlägg till "blivande anorektiker"

Och Jo, det är såhär, jag har inte riktigt berättat vem jag är i den här bloggen, så nu tänkte jag att det väll är dags för det.

Jo jag heter Caroline, som man säkert redan fattat :P jag är 14 år, och jag går i Engelbrektsskolan, på östermalm.
Jag går inte så mycket i skolan just nu, jag jobbar mest hemmifrån eftersom att jag inte har krafter nog att gå till skolan.

Jag har sen i slutet av sommarn haft ätstörning UNS, det är en lindrigare form av anorexi / bullimi.  Jag har då den anorektiska delen och inte den bulimiska.
Jag går hos stockholms centrum för ätstörningar, som jag här i bloggen kallat för scä.
Jag har gått hos scä, sen i början av december, men bara fortsatt gå ner i vikt. Nu är jag 172cm och väger 47kg, och för att jag ska få diagnosen "anorexi" så behöver jag bara gå ner till 46.5, vilket känns jävligt läskigt. jag viste absoslut inte att det vart så nära.
Men jag känner mig inte stark nog att bli frisk just nu, även fast jag just nu i denna stund, känner att nu är det nog!

Nu tänkte jag skriva ett inlägg om hur mitt liv vart med UNS ätstörning!
För bara ett år sen, var jag världens lyckligaste tjej. Jag hade precis allt + lite till. En kropp vars BMI låg på 19, vilket är helt normalt, jag gick i en inte så bra skola, men hade många kompisar.
Nu går jag altså i 7an, i en annan skola, som jag började i, hösten 2007, men iallafall, när jag började i 7an, och började känna pressen för skolan igen, det var då allt gick åt helvete! Jag kände pressen mot att hitta kompisar, kunna konsentrera mig i skolan, äta eller att inte äte i matsalen. Ja allt sånt.
Jag blev på en gång deprimerad, och en dag i september kände jag bara att det får vara nog. Jag pratade med min då nya kompus Linnea, och hon följde mig till kyratorn dagen där på.
Jag berättade allt för kyratorn, och hon tog kontakt med scä, på en gång, och det var i December, som jag då som sagt började gå hos dem.

Allt gick super bra från början, jag åt enligt mitt shema, och jag började smått att må lite bättre, jag hade slutat att väga mig på morgonen osv.
Men det är klart att allting inte skulle få gå sådär bra.
Jag började gå upp i vikt, och jag började få komentarer som - carro du ser mycket friskare ut nu, man ser att du har börjat äta igen, hur mycket har du gått upp?

fick jag som komentar en gång, när jag inte änns hade gått upp i vikt. Jag fortsatte att kämpa till en dag i februari, där det då tog stopp! jag orkade inte mer. Det kändes som att allt jag gjorde var fel, och trotts att jag åt som jag skulle, så tjatade mamma och pappa ivrigt om att jag "måste börja äta igen"
Vilket självklart gav motsatt effekt, jag började gå ner i vikt i mitten av februari, och drack stora mängder vatten innan jag skulle vägas på scä.
 från början gick allt bra, lärarna som skulle lägga upp mat till mig i skolan, sket i det, vilket var till en fördel för mig, jag struntade i lunchen helt och hållet. Även fast jag var hungrig som fan, så KUNDE jag inte äta, för då skulle jag känna mig som en hemsk människa, Jag blev konstigt nog mycket lyckligare, och jag kände mig nästan helt normal igen. Men tillslut så började allt att gå åt helvete igen, i mitten av mars.
Jag blev osocial, överdrivet deprimerad, och det ända jag gjorde i skolan va att gråta.

Sådär ser alltså mitt liv ut just nu!, Jag är inte samma carro som jag var för ett år sen, jag är bara en deprimerad Carro, som inte har kvar några kompisar.
Nu menar jag inte att jag inte har några kompisar, för jag har en del underbara kompisa, som Linnea, Märtha och Sandra m.m Men jag har förlorat väldigt många TACK VARE DEN JÄVLA sjukdomen!

Mamma ringer från jobbet och gråter, Jag är hela tiden deprimerad, och jag är en helt annan person mot vad jag var för ett år sen. Och frågan är då om det verkligen är värt det??  svar. nej!
jag och mamma hade ett snack igår om allt, om hur vi ska göra osv.
och just nu så känner jag att det är NOG, jag ska bli frisk från den här jävla sjukdomen, jag tänker bli den normala carro igen! jag tänker bli som en normal tonåring igen oavsett vad!

Det läskiga är också att jag inte märkt hur dåligt jag mått, utan det är lixom andra som märkt det.




Sådärför kommer et bli en hel del inlägg om hur det går osv för nu ska jag bli frisk!!
Och jag önskar inte änns min värsta fiende den här sjukdomen

kramar/ carro
den här listan är från folk som tex mamma, pappa, min farbror och några kompisar,

Gamla Carro                                              Nya Carro
Glad och Sprallig tjej                               Deppig, och ledsen
alltid glad och skrattade mycket            underviktig
normalviktigt                                              osocial
väldigt social                                             ser sjuk ut
älskar sitt liv                                               en helt annan person               
                                                                     hatar sitt liv
Den här listan tänker jag kolla på om jag fått någon tanke att börja svälta igen!!

det var efter snacket med mamma igår kväll, som jag kände att det gick vara nog, Jag tycker väldigt synd om mamma, som hade problem med sina föräldrar när hon var ung och nu problem med sin dotter, att hon aldrig kan få va lycklig!
Jag känner inte att jag vill bli frisk för min skull utan för mamma och pappas, och andra anhöriga!

om 3 veckor börjar jag på nike, en dagenhet på scä, där kommer jag då gå fram till sommaren, istället för i skolan,
Efter det så önskar jag att allt kommer va som vanligt igen!

 ( jag och mamma) :) 16 december 2007
jag 16 december :)
 finland sommaren 07
 12 april 2007 där var jag den lyckliga Carro!!!!