.

KRÖNIKA SKRIVEN AV MIG

                                                     Första Dagen

Solens varma strålar sken in genom det öppna fönstret i byggnaden. Det var en varm och solig dag i början på Maj. Jag satt på bristen och stirrade in i den ljusgula väggen, medan jag höll mamma hårt i handen. Jag ville allt annat än att vara här just nu. Jag ville hem, till skolan, träffa Thea och leva det normala liv jag alltid drömt om. Hur kunde det bli så fel? Medan jag och mamma satt och väntade på att läkaren skulle komma och ta blodproven på mig, så tänkte jag på vad framtiden hade att erbjuda. Jag skulle förmodligen bli kvar här de närmaste åtta veckorna. Sitta inlåst här på ”Mando” tillsammans med åtta andra tjejer jag än inte träffat och lärt känna.

När läkaren väl hade kommigt och presenterat sig så fick jag även träffa min blivande kontaktperson. Hon var den dam i 50års åldern, med blont, lockigt hår som presenterade sig som Christina. Jag blev en aning lugn efter mötet med Christina och läkaren samtidigt som jag och mamma spänt väntade på blodprovsresultaten. Inom mig växte en ovanlig oro. Tänk om allt går åt helvete? Om jag inte alls får ut någonting av Mando. Men mest av allt grubblade jag över huruvida jag förtjänade platsen eller inte. Tänk så många andra som förtjänade platsen mer än mig. Mitt huvud snurrade av en mängd olika röster, tankar och känslor. Men ändå satt jag bara där, lugn, rastlös och stirrade in i den ljusgula väggen. Min kontaktperson Christina kom tillslut in i rummet för att meddela att det nu var dags att börja gå mot avdelningen. Jag tog mammas i handen och började gå igenom den avlånga korridoren fram tills jag såg skylten ”Mot Mando” på dörren.

Helt plötsligt svartnade det för ögonen och jag kände hur benen domnade bort. Efter bara någon minut kände jag hur jag fick tillbaka känseln i benen och såg både mamma och Christina in i ögonen. Vad var det egentligen som hade hänt? Jag fick höra både det ena och det andra från både läkaren och Christina. Men hur jag än vände och vred på det så kunde jag inte förstå att det faktiskt var mig de pratade om. Allting kändes så överdrivet, kunde de inte se att det var fel person de pratade med? Jag var inte alls i så dålig form som de påstod. Kunde de inte se mig? Såg de inte att jag minst av allt passade in på Mando.

Christina hämtade ett stort glas med vatten till mig, och vi började återigen gå mot avdelningen. Vi gick igenom gång efter gång och dörr efter dörr tills jag såg en klunga tjejer sitta vid ett matbord och peta i maten. Vi var framme. Var de det här jag kommigt hit för? Skulle jag bli en av de här tjejerna? Men vi fortsatte att gå tills vi kom fram till ett enkelt rum med en liten säng, och ett skrivbord. Detta var alltså rummet jag skulle bo i de närmaste veckorna. Jag och Christina gick igenom några regler som gällde på Mando, och jag fasades över hur svårt det skulle vara att följa en del av dem. Jag som hade haft kontrollen över exakt alla mina handlingar de närmaste åren, skulle jag nu lämna över allt till en helt okänd kvinna. Jag kände hur motivationen sjönk och att jag mer än någonsin bara ville hem. Christina bad mig gå ut ur rummet ett tag, för att få prata enskilt med min mamma. Med tunga steg begav jag mig utåt, satte mig vid närmaste fönster och filosoferade. Jag viste att jag aldrig skulle bli fri från helvetet om jag inte hade tillräckligt med motivation. Men hur skulle jag hitta motivationen? Jag styrdes av negativa tankemönster och destruktiva självmordstankar ingick nuförtiden i min vardag. Vad ville jag egentligen med livet? Var det att vara inlåst här på Mando det liv jag alltid drömt om? Att låtsas som att allting är frid och fröjd när jag egentligen mer än någonsin bara ville bli fri, och bokstavligt talat viktlös. Att kunna gå i snön utan att lämna några fotspår. Det var mitt livsmål. Då skulle jag nå nirvana. Jag skulle bli lycklig! Nå perfektion! Men jag var inte dum. Även fast jag valde att förtränga det så viste jag att jag aldrig skulle lyckas nå det målet. Det var orealistiskt. Jag viste att jag strävade åt fel håll. Det var det andra håller jag skulle sträva mot. Målet att sumpa det jag byggt upp under 2års tid. Riva ned allt och börja om från början. Det var det som krävdes. Jag viste det. Men jag ville inte veta det.

Christina öppnade dörren just när jag låg i mina djupaste tankar, och bad mig komma in igen. Jag gick in genom dörren och såg att mamma satt kvar på samma plats som när jag lämnade rummet. Men nu var hon röd i ansiktet och hade maskara under ögonen. Jag förstod direkt vad som hade hänt. Christina hade haft blodprovsresultaten samt mina Stepwise papper som jag skrivit för några veckor sedan, för att på något sett få fram vad det var för fel på mig. Jag hade fått en diagnos. Jag hade enligt Christina en sjukdom som hette Anorexia Nervosa. Det kom som en chock! Jag viste att någonting inte stod rätt till med mig, men att ställa en sådan diagnos var väl ändå att överdriva?

Men mamma satt där och grät för min skull. Hon ville så gärna att jag skulle börja sträva år rätt håll igen. Men vad höll jag på med? Hur kunde jag göra så här mot mig själv och min familj? Bara genom att titta på min knäckta mamma kände jag hur jag fick mer och mer motivation till att påbörja behandlingen och bli frisk. Jag hade bestämt mig! Jag skulle bli frisk och normal, en gång för alla!

Caroline 9D

Vem bestämmer egentligen vad som är inne och ute i modevärlden? Att dittan och dattan ska och inte ska bäras i vår? Att jordnära färger som lila och brun är okej på hösten, medan pastellfärgerna regerar på våren. Vem är denna modeguru som bestämmer vad som ska hissas och vad som ska dissas? Vilka är trendsättarna och vilka är modeslavarna? Mitt huvud bubblar av både abstrakta och konkreta frågor vad gäller modevärlden och dess historia. Tänk om jag ville tillbaka till 50-talet? Om jag en dag bara kände för att sluta följa alla modetrender så slaviskt? Om jag klampade in i skolan med chock röda läppar, kurvig eyeliner och med Betty Boop som min allra största stilikon. Känslan och behovet av att sticka ut är enormt. Att själv kunna bestämma vad som är hett  och svett för mig, och slippa höra en massa tråkiga omedvetna skitungar klaga på att det är "ute" med röda läppar. Tack och lov så känner jag mig tillräckligt stark för att kunna gå i det jag tycker är snyggt utan att påverkas ett dugg av vad alla andra tycker.

Hur skulle t.ex. Lady Gaga se ut idag om hon valde bort plagg som allmänheten dissat totalt? Jo ingenting annat än en tråkig, extra ordinär alldaglig musiker.
Att folk ser ner på folk som vågar vara sig själva bevisar bara vilken osäker värld vi lever i. Det är inte så konstigt att alla ungdomar på högstadiet se likadana ut.

Om ni bara viste hur många negativa reaktioner jag fått för mitt alldagliga röda läppstift. Men jag har även fått minst lika många positiva. Jag är glad över att jag vågar utrycka mitt dagliga humör och min personlighet via mina kläder. Jag skulle idag hellre begrava mig själv levande än att följa någon annans trend.

Va den du är och bli den du vill vara!

Låt dig inte påverkas av alla andra! Det är så du kommer längst..


Skulle dö för Gagas vita axelvaddsklänning! synd bara att den skulle vara så uringad xD

Jag var 10år när vikten började komma mig om tankarna. När jag fyllde 13 år önskade jag mig en ny kropp i födelsedagspresent. När jag fyllde 14 hade jag varit inskriven på två behandlingar för Anorexi och båda utan stora resultat. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde tillåta all denna vikthysteri ta så många plågsamma år av mitt liv! Samtidigt som jag vet att jag är långt ifrån ensam! I stort sett varje dag hör jag tjejer (en del några år yngre än jag själv) klaga på att de har kärlekshandtag, tjocka lår eller för stor putmage. Det värsta är att de flesta som är så otroligt missnöjda med sina kroppar är helt normala tjejer, som skulle kunna lägga ner sin energi på roligare och vettigare saker i livet. Vad är det som har gjort att vi tjejer (och även en del killar) blivit så otroligt viktfixerade? Kan det verkligen ha med våra skönhetsideal att göra? Alla anorektiska modeller vi se i olika modemagazin, eller alla artiklar som skrivs med tips på olika bantningsdieter osv.

Varje dag matas vi med information om hur man enklast går ner i vikt på två veckor. Vi växer upp i en värld där det inte är okej att äta det man känner för utan att få ångest eller dåligt samvete. När är det nog med all vikthysteri? När ska folk förstå att man helt enkelt bara måste lära sig acceptera sig själv för att må bra? lyckan sitter inte i kilona. Men självklart kan den påverka vårt yttre självförtroende. När jag hör folk klaga på sina kroppar, spyr upp maten, får ångest för att de ätit en godisbit blir jag arg! samtidigt vet jag ju att den personen inte kan ha mycket till självkänsla. Jag har ju själv varit där! Om man nu är så "korkad" som tror att man blir lyckligare om man bantar till sig smalare lår när man egentligen ser helt perfekt ut. Ja då är det ta mig fan någonting som är fel! jag tror inte att media är den utlösande faktorn till att vikthetsen är som den är idag. Men jag vet hur stor makt media har över oss osäkra tonåringar, och att media faktiskt påverkar oss mer än någonsin! Det skrämmer mig att vi faktiskt tror att vi skulle bli lyckligare utan våra "ihopsatta" lår. Att man kan må så dåligt, tänka så mycket, eller fasa så mycket över vikten. Tänk om media skulle skriva artiklar om hur man höjer sin självkänsla på två veckor, publiserar och visar normalviktiga modeller och skriver hur man lär sig acceptera sig själv. Tänk om vi skulle ha kroppskännedom och självkänsla på shemat i skolan? Precis som vi har Idrott och hälsa för att stärka våra kroppar. Skulle inte samhället se mycket bättre ut då? 

Jag har nu efter år av bantning, svältning, överdriven träning och negativa tankemönster gått igenom mängder av terapier för att lära mig acceptera mig själv och min kropp. och jag kan säga att jag äntligen lyckats! Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte en ända gång tänkte på vikten.