Ger snart upp!

Alex har bråkat hela morgonen om att vara hemma från skolan. Jag pallade inte och ringde mamma och pappa. Nu tror mamma att han är i skolan fast han faktiskt är här hemma.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Har bestämt mig för att gå till skolan torsdag, fredag och sen hela nästa vecka fram tills Onsdan, så är det ju valborg och klämdagar sen.

Vid 7.00 tiden år jag frukost och gjorde sen 20 situps.
Har funderat på att byta skola ett tag nu. Men nu är det ju förkent att söka. Men mamma sa att hon kunde kolla upp det om jag ville, om jag verkligen inte trivdes i Engelbrekt.
För bara 20 minuter sedan, så kände jag bara att nu är det dags att ge upp. Jag orkar inte mer, verkar inte som om någonting kommer att bli bättre nångång. Jag menar ingen skulle ju ändå bry sig så vad e det för mening med att leva över huvudtaget.
Pappa pratar jämt med mig som om jag vore helt dum i huvudet. Jag menar han säger tex, att jag måste äta för det är ju så enkelt som att om man inte äter så dör man ju. Men tänk om jag inte vill leva då? Måste jag fortfarande äta då?
För ett år sen var mitt liv perfekt, nu ett år senare är det raka motsattsen.
Jag vet inte hur jag ska göra för att allt ska bli bra. Kan slå vad om att allt skulle bli mycket bättre, bara jag tog kontakt med mina "kompisar" nångång, Jag kanske borde träffa dem mera, och inte sitta instängd såhär hela tiden.
Men jag har redangett upp så vad e det för mening.
Allt kanske blir bättre när Amina kommer till sverige? ja det lär jag nog märka iallafall, asså allt det här kanske beror på att jag blir instängd som person eftersom att jag sitter instängd varenda jävla dag.
Jag märkte genast hur mycket bättre jag mådde efter att ha träffat Sandra i Fredags, och jag gjort nått som canliga Tonåringar gör, jag menar går ut och träffar kompisar och sånt.
Jag vet att om jag skulle fortsätta utveckla denna anorexi, så vet jag att jag kommer förlora hela min tonårstid.

men iallafall hittade det här på Aftonbladets hemsida'

Sofies hjärta stannade

FÖRLORADE HELA TONÅRSTIDEN Sofie hade anorexi i nio år, innan hon fick vård på en ätststörningsklinik och blev bra. Hon förlorade hela sin tonårstid till anorexin och har inte gått i skolan sedan sjuan. Idag är Sofie förtidspensionär. Foto: LOTTE FERNVALL Foto: PRIVAT

Så fungerar tvångsvård

  Tvångsvård tas till vid fara för en persons liv och hälsa, som inte själv inser sitt behov av vård.

   Den regleras i Lagen om psykiatrisk tvångsvård.

   Enbart läkare kan besluta om tvångsvård som kan gälla i max fyra veckor. Därefter beslutar länsrätten om fortsatt vård.

"Läkarna gjorde fel som inte tvingade mig till vård"

GLOMMEN. Hjärtat orkade inte längre.

Sofie Hermansson vägde 25 kilo, när hon fick hjärtstillestånd.

- Jag borde ha fått tvångsvård, säger hon.

Det är en pytteliten tjej som möter oss vid bussterminalen i Halmstad. Hon har korpsvart hår, sotade ögon, ring i näsan och vitmålat ansikte.

Sofie, 23, guidar oss till Glommen på landsbygden utanför Falkenberg, där hon bor med sin mamma i ett rött trähus.

Vi har med oss bullar och kakor. Sofie tuggar i sig en av de minsta kakorna.

I dag är hon fri från anorexin. Det tog tio år - och krävde specialistvård.

När Sofie var 20 år var hon nära att mista livet. Hon vägde 25 kilo och var bara ett skelett.

Hon hade dödsångest, hjärtsvikt och en puls på 170. Och var så svag att hon inte kunde vända sig om i sängen.

Gränsen för vad kroppen orkade var nådd.

- Jag fick hjärtstillestånd, berättar Sofie.

Men hon hade tur och överlevde - tack vare att hon råkade befinna sig på sjukhus när det hände. Hon hade precis fått komma till Ätstörningsenheten på Universitetssjukhuset i Lund.

Blev sjuk när hon var elva

Sofie är en av alla flickor som gått miste om sin tonårstid - för att de nekats specialistvård. Eller fått vänta för länge.

Hennes kritik mot anorexivården är svidande. Och hennes journal en provkarta över hur vården ser ut i dag.

Sofie blev sjuk som 11-åring. Hon har inte gått i skolan sedan sjuan - utan istället åkt in och ut på olika psykiatriska kliniker i åratal. Utan att bli frisk.

Tre gånger har hon varit inlagd på barnpsyket. Två gånger på vuxenpsyket.

- Jag fick ingen vård alls för min anorexi. De tryckte i mig en massa mat. Sedan kom jag hem - och gick ner i vikt igen. Jag blev bara sjukare, berättar Sofie.

Vuxenpsykiatrin var en skräckupplevelse.

"Jag smusslade undan maten"

- Jag var ofta livrädd på psyket. Där fanns patienter som tände eld på sig själva och tog livet av sig.

Dessemellan skulle hennes mamma ta hand om henne. Men Sofie lurade alla.

- Alla trodde att jag åt. Men jag smusslade undan maten ... under stolsdynan, i fickan ...

Först när hon var 18 år fick Sofie komma till en specialistklinik, till Anorexicentrum i Varberg. Men efter fyra månader ville hennes läkare inte förnya remissen.

- Han tyckte inte jag ökade i vikt tillräckligt snabbt. Det var privat vård och dyr vård, så landstinget ville inte hjälpa mig längre.

Sofie släpptes ut för tidigt - och blev snabbt sämre igen. Till slut levde hon på ett äpple och en apelsin om dagen. På nätterna klättrade hon ut genom fönstret och sprang i skogen.

Skickades hem efter några timmar

En vinternatt när hon var ute på sin "tvångsrunda" trillade hon omkull och blev liggande i snön. Hon lyckades larma sin mamma på mobilen, sedan svimmade hon.

Sofie fördes kraftigt nerkyld i ambulans till sjukhuset. Men efter några timmar skickades hon hem.

- Det första jag gjorde var att springa ut i skogen igen . . .

I en debattartikel i Aftonbladet i januari förra året kritiserade Sofie Hermansson beslutet att skicka hem henne.

- Läkarna gjorde fel som inte tog in mig för tvångsvård, innan det gick så långt att jag var nära att dö. När man är så underviktig som jag var, då måste man ta till tvångsåtgärder för att rädda liv, säger hon.

Efter hjärtstilleståndet vände det.

En dag fick Sofie syn på sig själv i en sjukhusspegel.

"Har alltid varit självdestruktiv"

- Jag såg ut som ett skelett. När jag drog i skinnet stod det rakt ut. Då kände jag "Så här vill jag inte ha det".

Hon blev kvar på ätstörningskliniken i ett år - frivilligt. I dag kan hon kontrollera sjukdomen.

- Men jag har fortfarande svårt att acceptera min nya kropp. Jag har ju alltid varit så himla mager. Och jag tycker inte om att äta ensam.

Sofie mår fortfarande inte bra.

Tidigare svalt hon sig. Nu skär hon sig.

- Jag har bytt ut ett självskadebeteende mot ett annat. Jag har alltid varit självdestruktiv. Anorexin var ett uttryck för det, berättar Sofie.

Sårbarheten lyser igenom, trots ett nytt lager vitt puder i ansiktet.

"För frisk för terapi"

Nyligen fick hon diagnosen borderline. Sofie har vädjat om psykoterapi i flera år.

- När jag hade anorexi sade läkarna att jag var för sjuk för terapi. Nu får jag höra att jag är för frisk för terapi. Läkarna går bara efter vikten, säger hon.

Kanske livet hade varit annorlunda i dag, om Sofie hade fått specialistvård för sin ätstörning från början. I dag är hon förtidspensionär.

Ungdomar brukar ha drömmar, planer, förhoppningar.

Sofie Hermansson, 23, har inga.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0