.

Satt för några dagar sen, och chattade med en tjej, som bor här på gården, där jag bor.
Vi satt och chattade lite på msn, helt som vanligt, och helt plötsligt kom vi in på någonting komme rinte på vad det var, men vi kom hur som helst in på allt det där med vikt och kroppen och sånt.

Då frågade hon hur mycket jag gått ner, då sa jag att jag gått ner ungefär 11kg.
 Då började hon fråga vad jag ätit och så, eftersom att hon också ville gå ner i vikt, hon tyckte tydligen att hon var tjock vilket hon verkligen inte är.
Jag varnade henne med att jag förstört min kropp vilket jag ju såklart gjort också, och att det verkligen inte är bra att göra som jag gjorde.
Men hon ville absolut börja banta. Men det är skillnad på att banta och banta. All bantning måste ju inte leda till anorexi, men risken är stor om man är tjej i den åldern och har höga krav på sig själv.
Tillslut gav jag mig och berättade vad jag åt. Hon blev helt chokad, Men jag berättade även att jag vart livrädd för att mitt hjärta ska lägg av när som helst
Men att jag just nu inte är så sjuk som jag en gång vart. och att min kropp mått fysiskt dåligt och att jag fått ont i hjärtat mvid flera tillfällen efter att ha ansttängt mig för mycket.

Då sa jag att det är mycket bättre om man tex kanske börjar motionera mera och sluta med godis och sånt förutom på helgerna då. För om man är normalviktig så behöver man ju lixom inte loosa så mycket i vikt. Ingenting faktiskt.
Men då tillslut gav hon sig, och sa att hon skulle börja jogga mera och sluta äta godis.efter att ha hört det där med hjärtat. För det tar på hjärtat som fan att svälta en så lång tig. 

Så, så gick det med det då. Sedan i helgen, när zeineb kom, så berättade mamma att jag gick efter ett matshema och sånt. Zeineb undrade hur mycket jag väde och då sa jag 48kg, men att jag gått upp några kg från att ha vart som värst.
Då började hon också med att hon skulle banta eftersom att hon var kortare än mig men ändå vägde mer än mig. Hon är 155 typ och jag 172. Då kom jag på att det kanske inte är så bra att säga vad jag väger till folk. Men asså inte att jag går till folk och bara hej allihopa jag heter caroline och jag väger 48kg typ. nej men kompisar och nära och kära frågar ibland hur mycket jag väger när dem får höra om mina problem. Och då vet jag ju inte vad jag ska säga, för tänk om jag fortfarande skulle väga 46kg? det skulle ju vara ännu värre.
Det sista jag vill är att uppmana andra till att hamna i denna skit jag just nu sitter i,
Jag kommer ju få leva med det här resten av livet nu. det är det folk inte fattar. Man kan bli någurlunda frisk, men man kommer aldrig att bli den man en gång var.

Innan jag började dvs för ungefär 1 år sedan. så var jag en sån som jämt åt onyttigt typ kina puffar varje kväll, och massa chips och ostbågar, godis och jag HATADE light läsk, så då blev det att jag drack typ en halv liter cola elelr fanta per kväll. Men mitt BMI låg ändå på 20 vilket är normalvikt. ändå så blir jag yr av att tänka på att komma tillbaka dit.
Till och med mamma tänker, att jag då måste tycka att hon är skit fet. Men nej folk som väger mer än mig eller så, tycker jag är mycket snyggare, folk fattar inte att det här egentligen inte har ett skit med kroppen att göra uverhuvudtaget.
Men det jag vill komma fram till är att när man väll fastnat i skiten så sitter man väl fast där. även fast man lyckats ta sig upp ut i den normala världen så kommer "anorexin" föralltid att ha ett grepp om dig, och den släpper aldrig , man får lära sig att leva med det.
tyvär..

Så så vart det med det. Men man kan ju iallafall försöka att inte t'nka på det, jag försöker leva så normalt som möjligt öven fast jag sitter i skiten.
Jag tänker leva mitt liv så det så och inte änns anorexin kan stoppa mig

carro