Kiss i Torsdags
Men här är en recension från SvD!
Jag ville ha det bästa och fick... något som var helt okej. När gigantiska rocklegenderna Kiss spelar på ett fullsatt Stadion, för första gången i Sverige på nio år, är förväntningarna höga. Det här ska ju ändå vara världens hetaste rockband. Ett underhållande spektakel av högsta kvalitet. Ett band som lockar hårdnackade fanatiker, såväl som en stor dos ungdomar. Vare sig man dyrkat de sminkade New York-borna sedan sjuttiotalet, eller enbart skrålat med till Rock and roll all nite på den lokala karaokebaren så ses Kiss live som ett måste för gemene man. Det här är kult. Och man ska få valuta för pengarna. Det dröjer dock innan det tar sig. Inledande Deuce är, en storstilad entré av medlemmarna till trots, stel och kantig. I nästföljande Strutter schabblar Paul Stanley till och med bort sig och tappar tredje versen. Och det är just nämnda sångare och gitarrist som under kvällen visar sig vara kvartettens svagaste länk. Jag kräver inga övermänskliga prestationer, men så dåligt som Stanley sköter sången i I was made for lovin' you är inte okej. Det tafflas en hel del med gitarrarbetet också, inte minst i Nothin' to lose. En grov besvikelse då jag klassar den som en av de bästa låtarna i katalogen. Stanley är andfådd och splittrad redan efter sex låtar och i det förutsägbara mellansnacket påbörjar han meningar han inte avslutar. Jag kommer inte ifrån känslan av att bandet inte tar sig själva på lika stort allvar som deras fans gör. Det är mycket snack om Sveriges snygga brudar hit och "vi älskar er" dit, men i bakhuvudet vet man att det här är bandet som sagt att de aldrig ska spela in en ny skiva, då man tjänar mer kosing på annat. Jag vill köpa alla klyschor, men för det mesta tar det emot.
Förvånansvärt nog irriterar jag mig inte ett dugg på trummisen Eric Singer eller gitarristen Tommy Thayer - den halva av gruppen som inte är originalmedlemmar. Visst känns det fjantigt att de istället för att ha egna identiteter har krälat i sig Peter Criss och Ace Frehleys kostymer - men i den väloljade maskin som kallas Kiss är det givetvis inte en slump. Gene Simmons och Paul Stanley vet att det som är närmast det "riktiga" Kiss, är det som går hem bäst hos publiken. Och ser det ut som det - ja, då räcker det ganska långt. De flesta bryr sig säkerligen inte alls - så länge det levereras hits. Dessutom gör Thayer ett bra jobb som låtsas-Ace.
Klassiska liveplattan Alive från 1975 är vad som avhandlas, låt för låt, fram till extranumren. Det är i Black diamond som det tänder till ordentligt och efter det börjar det Kiss som man förväntat sig möta sakta men säkert ta form. Det är nästan så att man tror att Simmons och Stanley menar vad de sjunger i Rock and roll all nite när konfettin och fyrverkerierna haglar. Men det är ett annat väl beprövat trick som visar sig vara mest effektfullt. När Simmons belyses i grönt och basen mullrar är det som när det är dags för motorcykeln att rulla in på ett Judas Priest-gig. Alla vet att snart kommer blodet att spruta, men likväl fnissar man förtjust åt ett sådant enkelt publikfrieri. Samma sak gäller när Stanley åker lina över publiken och spelar Love gun från en plattform mitt i folkhavet. Med en sådan avrundning blir avslutande Detroit rock city oemotståndlig. Många unga såg ikväll sin första Kiss-konsert. Jag har svårt att tänka mig att de blev besvikna. För egen del är jag tämligen säker på att Iron Maiden i sommar kommer att slå det här hårt på fingrarna.
ha det bra
Carro
