.

Okej gör er beredda på ett djupt inlägg nu!
Jag är så jäkla glad att jag övervann denna jävla sjukdom som jag fick hanskas med i två år! Och jag är jävligt glad att det inte var 10år med tanke på att medellängden ligger på ungefär 6år!
Jag gick två behandlingar, dvs en på öppenvården och en på dagvården, efter dagvården var det dock nära att jag var tvungen att börja behandlingen på slutenvården också! Ingenting tycktes hjälpa! Men när jag bytte tillbaka till min gamla skola, så var det som att jag fick tillbaka hela mitt liv! Varken jag eller min mamma vet hur, men på nått sätt så har jag lyckats övervinna Anorexin och väger idag 55kg till mina 172cm. Vilket betyder att jag inte kan gå upp mer i vikt med tanke på att jag kan äta hur mycket om helst nu utan att vågen rör sig ett hekto!
Jag är nöjd med min kropp och äter vad jag vill, när jag vill! Men tro inte att jag fortfarande inte tänker på mat! Det klart att jag fortfarande kan få ångest och att tankarna fortfarande kan komma smygandes om jag äter något jag inte räknat med. Jag kan fortfarande känna små små ångestladdade känslor när jag bestämt mig för att gå ut och jogga men inte orkat! Men tro mig! Det är INTE alls likt det som var förr!
I sommras tex, när jag gick på dagenheten NIKE på Scä då jag stod och klämde mig på fettet som hängde på min allderles för feta kropp, det gjorde jag VARJE kväll, och varje kväll var likadan. Jag tog av mig kläderna, stod i bara underkläder och stirrade och stirade. Utanpå syndes ingenting men innuti, helvete vilket kaos det va! Varje gång började jag skaka, hyperventilera och nästan skrika av gråt! Jag var allderles för tjock för att förkäna att leva och må bra! Jag hatade ångesten jag fick när jag bara varit ute och joggat en timme istället för tre! Men samtidigt älskade jag den! eftersom den fick mig att kämpa ännu hårdare för att nå min drömvikt på 40kg. Jag sket fullständigt i vad dem på NIKE sa , när jag blev fri från dem så skulle jag bli SMAL och LYCKLIG!
MEn vad blev jag? Jo jag blev svag, yr, hade STOR ångest, gick och var gråtfärdig hela dagarna, ville bara dö, blev tillslut så depprimerad att jag bara låg hemma i sängen hela dagarna från morgon till kväll och sket i skolan! Det slutade med att jag idag äter ångestdämpande anti depprestiva tabletter dagligen.

Men jag har kommigt bort från min anorexi och jag kan idag kalla mig själv för frisk, för även om jag ibland avstår från att äta vissa saker, så är jag normalviktig och känner inte heller att jag vill gå ner i vikt! Jag vill inte tillbaka till det helvetet! Det är som att säga att jag har ett ärr i skälen. Det kommer alltid att finnas där, men jag har lärt mig att leva med det!

Just nu vill jag bara fokusera på skolan, vännerna, familjen, kärleken (som inte finns) och framtiden! Inte nån jävla anorexi, för livet är så mycket bättre utan tankar på hur man ser ut!
Så då säger jag HEJDÅ ANOREXI! Och VÄLKOMMEN DET FRISKA LIVET

Carro