.

Jag var 10år när vikten började komma mig om tankarna. När jag fyllde 13 år önskade jag mig en ny kropp i födelsedagspresent. När jag fyllde 14 hade jag varit inskriven på två behandlingar för Anorexi och båda utan stora resultat. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde tillåta all denna vikthysteri ta så många plågsamma år av mitt liv! Samtidigt som jag vet att jag är långt ifrån ensam! I stort sett varje dag hör jag tjejer (en del några år yngre än jag själv) klaga på att de har kärlekshandtag, tjocka lår eller för stor putmage. Det värsta är att de flesta som är så otroligt missnöjda med sina kroppar är helt normala tjejer, som skulle kunna lägga ner sin energi på roligare och vettigare saker i livet. Vad är det som har gjort att vi tjejer (och även en del killar) blivit så otroligt viktfixerade? Kan det verkligen ha med våra skönhetsideal att göra? Alla anorektiska modeller vi se i olika modemagazin, eller alla artiklar som skrivs med tips på olika bantningsdieter osv.

Varje dag matas vi med information om hur man enklast går ner i vikt på två veckor. Vi växer upp i en värld där det inte är okej att äta det man känner för utan att få ångest eller dåligt samvete. När är det nog med all vikthysteri? När ska folk förstå att man helt enkelt bara måste lära sig acceptera sig själv för att må bra? lyckan sitter inte i kilona. Men självklart kan den påverka vårt yttre självförtroende. När jag hör folk klaga på sina kroppar, spyr upp maten, får ångest för att de ätit en godisbit blir jag arg! samtidigt vet jag ju att den personen inte kan ha mycket till självkänsla. Jag har ju själv varit där! Om man nu är så "korkad" som tror att man blir lyckligare om man bantar till sig smalare lår när man egentligen ser helt perfekt ut. Ja då är det ta mig fan någonting som är fel! jag tror inte att media är den utlösande faktorn till att vikthetsen är som den är idag. Men jag vet hur stor makt media har över oss osäkra tonåringar, och att media faktiskt påverkar oss mer än någonsin! Det skrämmer mig att vi faktiskt tror att vi skulle bli lyckligare utan våra "ihopsatta" lår. Att man kan må så dåligt, tänka så mycket, eller fasa så mycket över vikten. Tänk om media skulle skriva artiklar om hur man höjer sin självkänsla på två veckor, publiserar och visar normalviktiga modeller och skriver hur man lär sig acceptera sig själv. Tänk om vi skulle ha kroppskännedom och självkänsla på shemat i skolan? Precis som vi har Idrott och hälsa för att stärka våra kroppar. Skulle inte samhället se mycket bättre ut då? 

Jag har nu efter år av bantning, svältning, överdriven träning och negativa tankemönster gått igenom mängder av terapier för att lära mig acceptera mig själv och min kropp. och jag kan säga att jag äntligen lyckats! Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte en ända gång tänkte på vikten.