9 månader
Blir så jävla trött på mig själv! Varför kan jag inte glömma och bara gå vidare? Det är ju så jag alltid gjort! När människor gör mig besviken så har jag en förmåga att redan ha glömt bort den personen nästa dag. Jag har lärt mig att välja vilka jag vill ha i mitt liv och inte. Men grejen är den att det inte var jag som blev besviken denna gång det vara jag som svek, det är inte jag som inte vill ha "dig" i mitt liv det är tvärt om och jag klarar det förmodligen inte! Jag blir förvånad över mig själv hur mycket jag än försöker att glömma så kan jag inte. Det lixom bara går inte!! Om jag inte tänker på dig på dagarna så kommer du förr eller senare upp i mina drömmar, drömmar då allting är bra allting är som det borde va! Lyssnar jag på musik så relateras alla låtar till dig vare sig jag vill eller inte och är jag i en folkmassa så fantiserar jag alltid om hur du skulle komma där på vägen...Jag trodde på riktigt att vid den här tiden 9 månader efter den kvällen då jag fuckade ur ordentligt inte betedde mig som en normal människa. Trodde jag skulle gått vidare, glömt dig och levt mitt liv. Det är patetiskt och jag kan inte förstå hur jag kan sjunka så här lågt det är SÅ inte likt mig. Men den här känslan jag har den är inte heller lik mig. Jag känner mig sjuk, jag vill bara ta en tablett som tar bort alla känslor och tankar om dig för du är inte värd dem! Du är egentligen ingenting du vet ingenting om mig och jag vet ingenting om dig. Kanske är det de som gör att jag aldrig glömmer? Men du har ju glömt? Varför kan inte jag? Jag försöker trösta mig med om att om det är meningen att du och jag ska träffas igen, då kommer vi att göra det ödet sammanflätar många olika personligheter kanske va det, det vi var? sammanflätade personligheter eller vad är det som gjort att jag inte kan gå vidare, släppa alla tankar och bara glömma? Jag har spått mig en gång i mitt liv där jag fick veta att jag skulle få kämpa hårt för att få/hitta den rätte kanske är det det jag måste göra? kämpa/kriga? men hur? säg till mig vad jag ska göra så gör jag det! Jag skulle offra min högra arm så att jag aldrig mer skulle kunna spela piano aldrig mer kunna använda armen jag skriver med för att få träffa dig igen för att få förklara det oförklariga, för att ta tillbaka den kvällen sent i februari...
Det var inte meningen att vara så dramatisk men det känns väldigt mycket bättre nu och jag kommer på mig själv med att tänka positivare tankar. Jag vet att det kommer bli svårt, hårt, förudmjukande men år 2012 har jag bara ett mål! ett nyårslöfte...Och det är inte att glömma...
Kommentarer
Postat av: Anonym
menar du mr o ???? <3
Trackback
