.

På måndag börjar skolan :( och det är verkligen inte någonting jag ser fram imot.
vet inte om jag kommer klara av skolan i höst, känns väldigt osäkert.
Men jag vill verkligen bli frisk från allt det här, vet bara inte hur i helvete jag ska orka se min kropp bli större och större.

Jag vet att jag inte kommer bli frisk utan behandling, det är ju självklart, inget stöd hemifrån, ingen behandling, en liten liten vilja men ingen ork, ja jag ser ju själv att detta bara kan gå åt ett håll.
Men just nu känner jag bara stor press inför att börja skolan. mamma har ju pratat med min gympalärare Lina och Min mentor Lisa om mig och mina problem och så.
Lisa sa att det är fler i skolan som hålle på banta och allt vad vi ungdomar gör nuförtiden. Och Linda sa typ att åå shit om inte hon är med på gympan så komme ju inte Irena heller vara med på gympan.
Och då är det ju självklart att jag tänker vara med på gympan.
och båda sa att dem ser jätte framimot att få träffa mig igen på måndag och att allt komme gå bra.

Men jag kommer verkligen skämmas ihjäl nu. Mamma har sagt att jag har fått en ätstörning, och dem kommer se mig och tänka?
gud vilket fetto, dem måste ha tagit fel eller nått, carro kan ju inte alls ha någon form av Anorexi.

Jag vet att det här kommer bli ett av mina tråkiga inlägg nu igen MEN jag måste skriva av mig, och vart skull ejag kunna göra det utom här i bloggen?

När jag vägde mig i morse stog vågen på 48.1kg vilket den också gjorde för två dagar sen. Men sist jag vägde 48 för några veckor sen, så kändes det okej, jag menar jag skrev ju det i något inlägg, att den vikten kändes helt okej och så.
Men inte nu längre. det spelar ingen roll vad jag väger jag känner mig ändå äcklig och ful, faktiskt ännu äckligare än när jag var normalviktig.
Hur kan det komma sig?? hjälper det om jag går ner mer i vikt?

Det är två saker jag har att välja mellan!!

Anorexin
Gå ner till 44 kg
förlora alla kompisar
dåliga betyg i skolan
okonsenterad
trött/hängig
ohälsosam kropp
ännu mer tankar kring mat och vikt
isolerad
osocial
låst som person
känna sig fräshare??
Lyckligare???
deprimerad

Friskt och normalt liv
Acceptera en vikt uppgång till ungefär normal vikten som är på 58-60kg till mina 173cm
gladare
hälsosammare
acceptera att jag blir större
konsentrerad i skolan
social
närvarande
lycklig
normal
vanlig
få motionera och utan att gå ont i hjärtat
finare hud/hår
växa och utväcklas till en normal kvinna
tankarna och Anorexin försvinner tillslut, men för att det ska försvinna så krävs det att jag går upp i vikt. Men det är det jag är mest rädd för.
tänks en när jag står där och väger 60kg men fortfarande mår lika psykiskt dåligt, då kommer ingen inte änns mamma ta mig på alvar, vilket kommer betyda att jag kommer må ännu dåligare.
eftersom att det tar lite tid innan det försvinner.


Anledningar till att jag inte vågar/kan gå upp i vikt
Får jämt komentarer om min vikt och utseende.
Folk tex vissa personer frågar jämt vad jag väger nu osv
Mamma väger mig och när hon ser att jag gått upp i vikt driver hon och säger - åå nej har du gått upp i ivìkt? ska du gå bli deprimerad nu? å nej va farligt, blir du rädd nu när du väger så mycket? jag håller på börja gråta och KVÄVS av iritation, och det får mig att vilja gå ner ännu mer.
En del personer klämmer på tex min arm och komenterar att nu ser du normal ut, men här är du fortfarande för smal men här är det bra.
Alex och mamma skyller på mig om sjukdomen och säger att jag är dum i huvudet osv bara för att jag inte kan gå upp i vikt
Mamma bara klagar på att allt är hennes fel eftersom att hon läste i boken jätten i spegeln om vissa saker man absolut inte ska göra som tex tjata om vikten, hota med saker osv utan att göra något åt det,

fattar inte hon varför jag vill få henne att läsa böckerna? det är ju för att hon ska få bättre självförtroende och kanske bättre sig på sakerna hon kan göra fel ibland, så att hon själv kan få bättre självkänsa, dvs kanske hon borde veta på vilken sätt hon kan pucha mig på och inte bara trycka ner mig och sen sitta och säga att allt är hennes fel. för det är det INTE.

Vågar inte gå upp i vikt PGA rädd för reaktioner som -men hallå du ser ju normal ut, eller nu ser man att du börjar gå upp i vikt, som min farbror sa till mig i våras när jag gick upp till 52kg.

Vare sig jag äter eller inte, som kommer jag alltid att vara "flickan som inte äter" tex jag hade ätit enligt mina sheman i nån månad, jag började se friskare ut fysiskt och var gladare osv.

jag sa till pappa att jag blivit förkyld
han sa- aa men det är för att du inte äter
jag- jo men jag äter ju nu plus tar massa nutririnkar
han- aa men du äter inte RÄTT
jag tänker- äter jag onyttigt eller? mycket fet och kolhydratsrik mat?
jag- jo jag äter vist nyttigt
han- nej det gör du inte, du äter bara massa skit

Om folk hela tiden ska se mig som ett ätstört barn som inte äter. Varför ska jag då börja äta? dem säger ju ändå att jag inte äter, då kan jag lika gärna skita i det eftersom att dem ändå inte tror att jag gör det, eller aa så känns det iallafall..

så vad är detta för jävla sjukdom jag hamnat i??
jag har aldrig kroppsfixerad eller brytt mig om vad jag ätit.
förut kunde jag sitta och nästan vräka i mig ostbågar (gillar inte chips XD) framför tex IDOL, nu kan jag inte änss kolla på dem.
när jag gick i femman, så fick jag och mamma ett ryck och vi satt och åt en varsin Kinapuffs påse varje kväll, framför onaturliga fenomèn.
Jag åt typ godis varje dag, mc donalds en gång i veckan minst ibland två gånger om dagen.
Okej nu är det inte så att det där skulle vara hälsosamt, men det är bättre än det här..
Jag menar jag har ju varit smal hela livet. Aldrig haft ett BMI på över 19.
Jag kan själv inte förstå VARFÖR jag inte kan gå upp till normalvikten. Men det beror nog mest på rädsla av vad andra människor ska säga osv.
skulle vara mycket lättare om något hände och jag vaknade helt fri.

kanske borde jag ta kontakt med prästen som gjorde en 13 årig flicka fri från ätstörningar.
haha nu låter jag verkligen jävligt desperat, men det blir man när man lever såhär.

Hade jag haft nått annat att fokusera på i livet, så hade jag nog inte vart såhär idag.
TEX nu ska jag börja på Showdans, som på lets dance och hade jag tex fokuserat mer på det, så hade jag ju inte haft så tråkigt att jag börjat banta.
jag hade ju tänkt på annat.
men en tillfällig sak jag gör, för att hålla tankarna borta från huvudet är att spela Sims.
Då är man så inne i spelet att man nästan är helt borta själv hehe faktiskt det bästa som håller det borta från mig just  nu.
Sen så får jag se hur det blir med dansen, kanske också kan hålla tankarna borta på nått sätt.
För det är som en magnet. ta två magneter och sätt ihop.
 ena magneten är anorexin och andra är jag. Jag kan ju försöka komma loss men Ätstörningen drar mig hela tiden tills sig vilket gör det jävligt svårt att komma loss, om man nu inte får någon hjälp dvs. det är som att dras in i en ström, svårt att komma loss lixom.

haha kanske inte det bästa exemplet. men det är omöjligt för en som aldrig har vart här, där jag är idag att förstå det här.

Men men..ville nog mest bara skriva lite över hur jag kände just nu och så..'

Ha en jätte bra kväll nu allihopa och glöm inte bort att aldrig börja banta om man nu verkligen inte behöver det.
Livet är för kort för att bantas bort, så njut av era liv hehe
Bli inte som mig!!

Många kramar
Carro




en bok jag nyss beställt :P