Nike mötet
Igår vid 13.30 tiden så var jag och Pappa på Nike för att ha ett möte med Chistina min FD KP.
och vi började med att väga mig, vilket kändes väldigt konstig nu när det var runt två månader sen jag vägde mig där senast.
och eftersom att jag hade gått ner i vikt så belv Christina Orolig.
Men jag kände mig lite dum på mötet, eftersom att jag inte rikitgt viste vad jag skulle prata om på mötet, så vart det att jag bara satt helt tyst och typ bara sa -ja -nej och jag vet inte :P
Jag som hadeså mycket att säga, det kom inte fram ett skit.
och pappa satt och skyllde allting på mamma och sa att det är bara för att hon inte lagar någon bra mat som jag blivit såhär, och jag satt där och häll på spricka av iritation när jag var där.
där här är inte någon jävla sjukdom man får av "äcklig" mat, pappa vet inte alls vad mamma lagar för mat, han tror att vi sitter och äter pommes med korv varenda jävla dag.
men mamma lagar ju vanlig mat som spaggetti och köttfärssås, köttbullar och potatis, ris och grillad kyckling ja vanlig husmanskost.
och pappa fick nästan en chock när han hörde att vi åt korv på Nike.
Det är ju vanlig husmanskost ju. Jag tycker inte att det är nått fel på den helt enkelt.
men det jag ville komma fram till att det här är en sjukdom som handlar om självkänsla och inte om mat egentligen.
jag satt och tänkte på det igår, jag menar jag tror ju att jag kommer bli världens lyckligaste om jag gick ner till 44kg.
men kommer jag verkligen det? det ligger ju inte alls i kilona över hur lycklig man är, eller det läste jag på nätet igår kväll, när jag hade nån sorts ångestattak igen. Och det ficm mig faktiskt att tänka efter,
Men hursom helst, så pratade vi inte om så mycket på nike, bara att hon ville ha ett till möte med någon läkare om två veckor och se hur vi ska göra nu.
och sen så tyckte hon att jag skulle börja i skolan på halvtid också men det kan jag inte göra, för jag måste ha så bra beyg som möjligt nu när vi börjar få betyg.
Efter Mötet ringde hon mamma, och berättade att jag börjar gå tillbaka och att hon var orolig och så.
Vilket gav mamma ännu sämre självförtroende eftersom att mamma tror att allting är hennes fel, eftersom att det är hon som låtigt migäta som jag gör.
Så ja vad ska jag säga, allting är katastrof just nu, men jag får väll se vad som händer på näste nike mötet med läkaren
kramar
Carro
och vi började med att väga mig, vilket kändes väldigt konstig nu när det var runt två månader sen jag vägde mig där senast.
och eftersom att jag hade gått ner i vikt så belv Christina Orolig.
Men jag kände mig lite dum på mötet, eftersom att jag inte rikitgt viste vad jag skulle prata om på mötet, så vart det att jag bara satt helt tyst och typ bara sa -ja -nej och jag vet inte :P
Jag som hadeså mycket att säga, det kom inte fram ett skit.
och pappa satt och skyllde allting på mamma och sa att det är bara för att hon inte lagar någon bra mat som jag blivit såhär, och jag satt där och häll på spricka av iritation när jag var där.
där här är inte någon jävla sjukdom man får av "äcklig" mat, pappa vet inte alls vad mamma lagar för mat, han tror att vi sitter och äter pommes med korv varenda jävla dag.
men mamma lagar ju vanlig mat som spaggetti och köttfärssås, köttbullar och potatis, ris och grillad kyckling ja vanlig husmanskost.
och pappa fick nästan en chock när han hörde att vi åt korv på Nike.
Det är ju vanlig husmanskost ju. Jag tycker inte att det är nått fel på den helt enkelt.
men det jag ville komma fram till att det här är en sjukdom som handlar om självkänsla och inte om mat egentligen.
jag satt och tänkte på det igår, jag menar jag tror ju att jag kommer bli världens lyckligaste om jag gick ner till 44kg.
men kommer jag verkligen det? det ligger ju inte alls i kilona över hur lycklig man är, eller det läste jag på nätet igår kväll, när jag hade nån sorts ångestattak igen. Och det ficm mig faktiskt att tänka efter,
Men hursom helst, så pratade vi inte om så mycket på nike, bara att hon ville ha ett till möte med någon läkare om två veckor och se hur vi ska göra nu.
och sen så tyckte hon att jag skulle börja i skolan på halvtid också men det kan jag inte göra, för jag måste ha så bra beyg som möjligt nu när vi börjar få betyg.
Efter Mötet ringde hon mamma, och berättade att jag börjar gå tillbaka och att hon var orolig och så.
Vilket gav mamma ännu sämre självförtroende eftersom att mamma tror att allting är hennes fel, eftersom att det är hon som låtigt migäta som jag gör.
Så ja vad ska jag säga, allting är katastrof just nu, men jag får väll se vad som händer på näste nike mötet med läkaren
kramar
Carro
Kommentarer
Trackback
