.

Jag va hemma i Måndags, gick i går och är hemma idag.
Fy fan säger jag bara!

Fast jag har iförsig en anledning till att vara hemma såhär mycket och råplugga hemifrån istället.
Mamma har Pratat med alla mina lärare och eftersom att alla vet om mina problem så säger dem flesta bara att jag kan ta igen allt i nian och att det viktigaste just nu är min hälsa osv , för enligt dem så går det jäkligt bra för mig i skolan just nu jag menar jag har ju ända G och VG i alla ämnen och det är ju ändå bara första terminen i åttan just nu, så jag känner mig ändå ganska lugn, och ska försöka att inte stressa upp mig allt för mycket när det gäller skolan.

Jag menar jag vet ju att jag klarar det, sålänge jag inte får IG i alla ämnen så är det okej, men sedan i nian tänker jag inte nöja mig med ett G-Vg inte hehe.

Men hur som helst så hade jag mitt sista möte på nike igår, och det kändes så konstigt att bara lämna allt på stockholms centrum för ätstörningar.
Efter ett år i behandling och sedan bara är allting slut hehe. Jag är aboslut inte friskförklarad än men dem ser framssteg på nike och jag väger ju trots allt 49kg till mina 172cm.

Nej gud jag får bara så ont i magen bara av att se dem där siffrorna.
När jag började behandlingen hos mobila teamet på öppen vården i julas så var jag 169cm lång och vägde 49kg.
Sedan har ju allting gått upp och enr vissa peroder har jag svultit och knappt druckigt nått över huvudtaget, medans jag vissa perioder önskat att jag vore som alla andra och helt enkelt ätit "normalt"
Men hur som helst när jag började på Mobila teamet så kom Annika och Göran som dem heter hem till oss i början av December 2007.

Dem gjorde iordning ett matshema jag skulle följa och thats it. jag viste redan då att allt genast skulle misslyckats. kanske inte en så bra tanke eftersom att allt genast så säker skulle misslyckas men,,
hur som helst så gick jag på matshemat, och vägde mig alldrig föräns på kontrollerna på SCÄ.
Tills en dag i Februari. Mamma hade aldrig plockat bort vågen trots att dem sa att man genast skulle göra det efter att dem vart där och hälsat på och behandligen påbörjats.

Jag va allderles för svag psykiskt för att kunna gära detr själv, så jag lät den ligga där men jag vägde mig inte längre.
Min högsta önskan va ju att bli som alla andra.
Efter att mobila teamet vart på besök fick jag genast sluta skolan fram tills efter jullovet och fokusera på att bli frisk och sedan börja om efter lovet och då bara gå i skolan på halvitd.


Men hur som helst så var det en helg i februari 2008 som jag bara inte kunde hålla mig. bara ställa mig på den där fyrkantiga digitala saken och sen skulle jag få veta vad jag vägde.
Så jag vägde mig och vågen stod på 51.3kg jag kommer ihåg det så jäkla väl och jag fick panik och började nästan hyperventilera.
Mamma va inte hemma så dag efter dag körde jag Wii Sport från dag till kväll för att loosa alla kg så snabbt som möjligt
Och det gick rätt så fort så att efter ca två veckor va jag nere på 48kg igen.

efter det så bestämde jag mig för att verkligen ta tag i ätstörningen eftersom att jag verkligen inte ville fortsätta vara såhär så jag började igen.
Jag åt enligt matshemat och gick upp till 49.5kg och vips så vart det i början på mars och jag fick vattkoppor.
Jag mådde så dåligt och jag kunde verkligen inte äta.
Jag gick fort ner till 48kg igen och mer och mer och tillslut vart jag nere på 46.00 kg. Fast sedan när jag vart frisk igen efter sådär två veckor så gick jag upp till 48kg igen för att klara av skolan. Men jag mådde fortfarande lika dåligt psykiskt.
Så dem på mobila viste inte längre vad dem skulle göra med mig.
Så dem föreslog att jag skulle börja på dagvård.
på stockholms centrum för ätstörningar fanns det Öppenvård för dem som klarade det med endast lite möten och sånt.
Och Dagvården Luna, Idun och Nike. Jag blev då erbjuden att börja på Nike. En tjejgrupp ibland också killar) på åtta personer som jag går på från 9-15 på vardagarna i åtta till tolv veckor.
Och sen då slutenvården alltså inläggning för dem över 18år eller lägenheterna för dem riktigt sjuka under 18år.

hur som helst så vart det verkligen den hemskaste tiden i mitt liv mellan mars och maj.
Sedan i början av Maj så började jag min behandling på Nike och lyckades åter igen gå upp till 49.5kg och vi som gick där vart verkligen som en liten familj.
alla var ju tvungna att sluta skolan som gick där och vi började 9.00 på morgonen och hade samling och efter det mellis, sedan dagens aktivitet som var olika varenda dag men vi hade allt som musikterapi, vi sjöng, körde singstar/guitar hero, vi målade, körde kubb ute på gården, ibland när vi var ganska få på nike så körde jag och och två tjejer till kort ute på gården tills det då var dags för lunch.
Efter lunchen var det vila i en timme och sedan var det fritt i kanske 30 minuter och då kunde man göra allt som tex kolla på film/tv man kunde göra egna smycken, sy, måla pyssla, läsa ja allt nästan.
Tills det sedan var dags för avslutningsfika och vid 14.45 ungefär fick man åka hem :D

Så sädär fortsatte det tills i Juli när jag avslutade behandlingen efter 8 veckor.
Jag och mamma fokuserade på att klara detta själva hemma istället.
så nästan hela sommarlovet  var jag hemma, och mamma höll kol på mig och jag höll min vikt på 48kg tills i slutet av augusti när jag började skolan igen på heltid.

Jag bytte ju tillbaka till min gamla skola och fick tillbaka alla mina gamla kompisar och tillslut tillbaka hela mitt nya liv.
Jag har nu bra kompisar som stöttar mig samt lärare.
Men i och med den stora skolstressen som jag då fick med alla prov och betyg och allt sånt så tappade jag en dag kontrollen och gick åter igen ner till 46kg.

mamma pallade inte mer och bad mig dricka så mycket som möjligt innan vägningen på Nike eftersom att hon inte orkar mer, så jag gjorde som hon sa och jag vögde alltid två kg extra när jag vägde mig på deras våg.
Så nu har jag vart på Fyra möten på Nike som även kallas utslussnings möten.
Så nu är jag fri från hela ätstörningsvården och ska nu klara det alldeles själv i fortsättningen hur det nu ska gå..

Så nu kämpar jag och mamma på och just nu är jag bara väldigt väldigt rädd för att allt ska bli sämre.
Men det är ju bara jag som bestämmer det så jag ska me fan se till att det inte blir det , fast sen så vet ja ju inte vilka stressiga påfrestningar jag kommer få hanskas med nu när jag kommigt in i det verkliga livet....


Så nu är det bara att kämpa på pch vänta och se....


Carro


http://www.scfa.se/