.

Igår var jag, mamma och pappa på Nike, det näst sista mötet.

Det gick absolut mycket bättre än det förra.
Jag hade gått upp några hg i vikt, och dem var mycket mer positiva nu när inte pappa satt och skyllnde allt på mamma, utan både två satt där, samt min FD kp Kristina och läkaren Agnes.
Själva mötet gick as bra hehe och jag gick verkligen därifrån med ett leende på läpparna.

Just nu känns det som att jag har lyckats få tillbaka mitt sociala liv ochalla mina kompisar och så.
Jag orkar med skolan och satsar på relativt bra betyg.
Så just nu känns det som att jag bara vill bli av med ätstörningen så att jag verkligen kan bli som alla andra snart.

Men i helgen när vi åkte till min farbror och jag träffade mina kusiner så kom ännu en gång en av mina morgångar.
Min farbror Vagelis vet verkligen INGENTING om anorexi och andra ätstörningar.
Men enligt mamma så tror han att han vet allting, och tyvär så är både pappa och vaglis sånna människor som egentligen inte vet ett skit men som på nått sätt ska ha någon j'vla makt på andra människor.

Som tex min faster hon är 18 år och hade piersat tungan, när hon kom till sverige, och fy fan vilket liv det vart när vagelis såg det.
Men jag menar det är ju hennes tunga hon får väll göra vad hon vill emd den.
Enligt mig kan han ju säga vad han tycker, men herrigud vilket skrik det vart och det kom saker kastandes in i väggarna och gud vet vad, vilket liv det blev.

Men hur som helst så sa vagelis såhär
- jaha carro så du har gått upp i vikt ser jag
- ehh nej det har jag inte
mamma- nej tvärt om
vagelis- så du har gått ner i vikt, men du ser ju helt normail ut?
mamma- nej gud nej (försöker skydda mig) hon har gått ner 2kg i vikt och väger bara 47kg
vagelis- nej men carro så kan du ju inte göra, jag trodde du var smartare än så, du vet att man måste äta för att överleeva, får jag se på din arm? det är där man ska kolla
jag- gråten i halsen lyfter upp tröjan för att visa min feta armjävel
vagelis- (som mäter min armstorlek för tredjegången) ja du är fortfarande för smal. men va fan carro du måste gå upp i vikt, det är du som bestämmer hur länge det här ska fortsätta. är du helt sjuk i huvudet eller?

Sedan fortsätter allt som vanligt tills tiden kommer då vi ska äta middag.
Mamma gick ut med min faster på ballkongen och rökte och min faster är faktiskt en av syskonen Paraskevas som faktiskt är jätte trevlig och helt normal enligt både mamma och mig, jag menar hon är inte alls lik både pappa och vagelis.
jag har inte träffat henne sen jag var liten så mamma förklarade allt om anorexin och att man inte ska tjata på mig med ätandet som tex ja men ät godis kom igen drick det här glaset fanta eftersom att det bara ger motsatt effekt, det blir inte bättre, det stannar inte utan det blir till och med värre.

Så sen när vi skulle äta middag kotlett med potatis och sallad, så frågade vagelis om jag ville ha fanta
Jag- nej tack vatten blir bra
vaglis- men kom igen vad tror du händer om du dricker lite fanta?
jag- ingenitng men jag vill ha vatten tack

sen s¨började vagelis med sin jäkla närningslära om att vist är det mycket socker i fanta men om man dricker det nån gång och massa shit, och för en med anorexi/ätstörning så är det JÄVLIGt jobbigt att lyssna på näringsläran om och om igen, jag ahr gått på nike jag har haft dietist möten och jag vet ALLT man kan veta om näringslära, så är det nått jag inte behöver kunna så är det det.

Men hur som helst så var min faster jätte snäll och hällde upp ett glas vatten till mig och bad vagelis att sluta gå på mig hela tiden.

Jag vart lugnare och åt min kotlett bit, efter den var det då potatisen, som jag förstört inte ville äta, och mamma tjatade och tjade så jag gav upp och åt upp halva och sen fick hunden halva mängden hehe pallade inte äta den efter allt som vagelis sagt.
men jag försökte verkligen tänka positivt till att han sagt att jag sett normal ut.
Jag menar när jag vägde 49kg i april så var jag som mest deprimerad, jag gick inte i skolan utan följde med mamma till skolan, jag hade förlorat alla kompisar, vantrivdes i skolan och allt sånt, jag sov inte på nätterna ochj ag gå verkligen sjuk ut i ansiktet.
Då när jag träffade honom så sa han att jag verkligen såg helt förstörd ut, han frågade då om jag gått ner i vikt och att jag verkligen såg helt bokstavligt talat sjuk och ledsen ut.

Men nu, så sover jag på nätterna, jag är mycket gladare lever det liv jag levde förut fast med en ätstörning.
Så jag försökte tänka att vist det klöart jag såg smalare och sjukare ut när jag är helt svart under ögonen, tårögd dagarna ut, deprimerad och gud vet vad. Det är ju klart att jag kanske ser mycket sjukare ut än vad jag är.
Än när jag kommer och har gått ner i vikt, är glad och beter mig fullt normalt.

hade jag gått upp i vikt hade jag vart helt förstörd idag och säkert gått ner väldigt mycket i vikt, fast jag vet ju att jag har gått ner ett antal kg vilket betyder att jag måste ju vara smalare nu än tidigare,.
men men, sen så var resterande kvällen full av tjat som du måste gå upp i vikt, du är jus mart ju du vet att du inte blir lyckligare över att gå ner i vikt ingen blir det.

Jag ochmamma försökte verkligen prata med honom, särskillt mamma och jag försökte sitta och prata lugnt och förklara att det inte är så ltt som man trro det är ju inte jag som vill det här, det är ju en fucking sjukdom precis som canser och alla andra sjukdomar.
Men jag har märkt att väldigt många tror att anorexi är nått man skapar själv och det gör mig helt förtvivlad och rädd över vart världen är påväg.
tex jag vaknade ju inte direkt en dag och tänkte - nej men gud va jag är tjcok jag trorn og jag ska gå och bli anorektiker.
nej det jag tror är nog att sjukdomen dels beror på jävligt dåligt självförtroende och sälvkänsla, jag tror nog att det är en av anledningarna osv.
får an höra skit om sig själv dag ut och dag in. man blir alltid hånad och massa skit, så är det ju klart det sätter spår.-
men hur som helst satt när ag och mamma försökte prata med honom så var det bara som att han satte en hårdvägg mellan oss.
- Nej det är såhär, det är du som bestämmer själv när du vill bli frisk det är du som skuter upp sjukdomen, allt hänger på dig carro

och jag vet ju att det bara är jag som kan blifrisk om man säger så, men när man bara blir ner tryckt och nertrcykt så är det OMÖJLIGT har jg lärt mig att blir frisk.
Man behöver oerhört mycket stöd för att klara av det, och tänker att ha anhöriga som skiter i att du har en ÄS som fullständligt skite ri dig. Det är verkligen illa nog, men att sedan ha anhöriga som ska göra allting värre för dig och din familj då är anorexin verkligen en dödsdom.

Men när vi åkte hem, så pratade mamma med mig om det här, och hon sa att vagelis tror att han vet allt och att allt jag och mamma säger är fel ochallt han säger på ÄS är rätt, medans det är tvärt om.

Men det jag mest tänker på är att han faktiskt inte bara förstör för mig utan också för mina föräldrar eftersom att jag lika gärna kan vara sjik resten av livget det är inte mer än jag förkänar.
Men jag är så jäkla trött på att mamma blir tårögd varje gång hon väger mig, och att hon vaknade på nätterna och gråter för att hon är rädd att jag ska drabbas av vinterkräksjukan och gå ner ännu mer i vikt. (det gjore hon i förrgår()
och gå in på skoltoaletterna och grina för att hon mår så dåligt just nu.

Det är allt det där som gör mig så jäkla förbannad alltså.
Vafan ska alla andra runt omkrinng mig få lida så jävkla mycket bara för att jag lyckats drabbas av en sjukdom som heter Anorexia Nervosa.

Så just nu gör jag verkligen ALLT som går för att bli frisk, men det känns som att alla runt om kring mig förstör för mig så himlla mycket, som igår när olivia kom fram till mig i skolan och frågade varför jag jämt satt och grät i matsalen.
Jag hann komma fram till att jag gått ner i vikt, sen kom massa tjejer och jag sa att jag berättar sen
, vilket jag absolut inte tänker göra heller.
Men sen igår kom hon fram till mig och sa att jag inte var smal, hon sa att jag var fin och normal men absolut inte smal.
Sen började vårl ektion så jag var tvungen att såpringa iväg.
Hon fick väll för sig att jag grät för att jag gått ner i vikt och inte ville att alla skulle tycka att jag var smal eller nått, eftersom att jag hört en och en annan komentar i skolan om - guud va Caroline är smal och blablabla
Så hon ville väll helt enkelt bara vara snäll, men nått som VERKLIGEN gav motsatt effekt.
Efter att två tjejer för några veckor sen stått och snckat om att guud va caroline är smal blablabla bröt jag ihop rejält, men det var ju verkligen inte för att dem tyckt det utan för att jag verkligen inte kan hålla med. ser dem inte hur jag ser ut eller?
Jag har just nu lyckats komma upp i ett BMI på 16 exakt efter att det låg på 15.8 förra veckan.

Men på nått sätt så tog jag olivias komentar inte så himla hårt.
Eller jo rent psykiskt gjorde jag nog det, men efter att ha gått ner till 46kg förra veckan och jag märkte direkt hur osical jag blev och grät hela tiden och alt vart mycket värre.
Så har jag nu fått erfarenheten att veta att går jag ner i vkt mera så kommer jag bara att må sämre, jag såg ju själv hur hela förra veckan vad.
Den har helt katastrofals helvetsikt jobbig.
Men jag har blivit starkare nu, för så fort jag började äta lite mer igen, så vart jag genast mycket piggare och gladare.
Och sen så har jag ju mitt stöd från regina också. Iförrigår när vi gick och kollade lite i affärer så sa hon att hon tyckte det var jobbigt att jag var så ledsen hela tiden i skolan.
Jag blir så arg på mig själv för att jag är så jobbig så att alla människor ska behöva trösta mig och gud vet vad hela tiden.
Jag vill bara vara en normal tonåring, som inte gråter hela tiden i skolan och så.
Men det finns ju som sagt saker som påverakar än hela tiden, kanske har nått hänt dagen innan som gjort så att jag äter lite mindre den här dagen osv.
Allting handlar ju inte bara om ätstörningen.

Men hur som helst så ville jag också säga att sånt stöd som jag får i Västerholm, sånt stöd har jag inte fått av någon tidigare.
jag vill inte änns tänka på hur mitt liv hade vart om jag gått kvar i Engelbrekt, det finns lixom inte.
just nu känns det som att jag kommer klara det här, och bli frisk för mina anhörigas skull, och inte för min egen, absolut inte.
men det kan ju komma att hända nånting som förstör allt någon stress eller så.
Men just nu är jag så stark till att bli frisk, att folk gärna kan kalla mig normalviktig om dem vill, jag tänker fan inte sänka mig så lågt och gå ner till 46kg igen bara för att dem inte kan hålla tyst.
Jag förstör inte bara för mig själv. för skulle jag bara förstört för mig själv så skulle jag vart kvar i sjukdomen resten av livet.
men Anorexin förstör för alla mina anhöriga också, och det kan jag verkligen inte tilåta.

Om tex Vagelis inte har någonting att säga som gör så att det går bättre för mig och mina ätsörningar så snälla kan inte han bara vara tyst då istället för att göra allt värre, för jag ska bli frisk nu för mamma, pappa, alex, reginas och alla anhörigas skull, och det ska fan inte några jäkla komentarer få förstöra, för dem förstör inte för mig (eller jo rent tekniskt gör dem ju det) Men jag kan gärna förstöra hur mycket som helst för mig själv, men fan inte för mina föräldrar <3<3

Nu ska jag gå plugga lite!!

Ha en jätte bra dag allihopa!!
Många kramar
Carro